Arkiv

Archive for the ‘Farliga hundar’ Category

Git Jering & Alfa Hundsupport om ”kamphundsproblemet”


Git Jering & Alfa Hundsupport

Git Jering om ”kamphundsproblemet”

En del som hörde av sig till mig tyckte att jag borde kontakta rasklubbarna direkt, varefter jag mailade Svenska amstaffklubben och skrev som följer:

 Hej

Som du/ni kanske känner till så skrev jag en artikel i Brukshunden om ”kamphundsproblemet” där jag bla tog upp amstaffen.

Många har givetvis kontaktat mig efter artikeln och flera av dem tycker att jag borde höra med/ kontakta rasklubben. Så nu gör jag det för att se hur ni ser på saken.

 Anser ni att det finns ett problem i rasen vad gäller den nedärvda kamplusten riktad mot andra hundar?

 Om svaret är ja, vad gör avelsföreningen åt det? Finns det t.ex någon avelsstrategi eller rådgivning till uppfödarna? Eller annat?

 Vore glad om jag kan få ett svar på hur rasklubben tänker kring saken.

 MVH
Git Jering

Svar från Amstaffklubben genom ordförande Anna Nåman

Vi har läst din artikel i tidningen Brukshunden och är medveten om den efterföljande debatt som pågått. Som rasklubb ger vi gärna vår syn på saken och jag ska därför som ordförande ge dig svar å klubbens vägnar på dina funderingar.

Som officiell rasklubb för rasen American staffordshire terrier kan vi inte säga att vi ser ett generellt problem med nedärvd kamplust ”riktad mot andra hundar” hos vår ras idag. Med förbehåll för skillnader på individnivå, ser vi inte detta som vanligt förekommande.

Du efterfrågar strategier inom rasklubben. När det gäller en ras och dess attityd gentemot andra hundar är det svårt, för att inte säga omöjligt, att ”mäta” om en hund eventuellt har ett kampbeteende i en viss situation mot andra hundar. Miljö och erfarenheter spelar också en avgörande roll för en hunds utveckling inom detta område.

Strategin vi som rasklubb istället använder oss av är att att informera och utbilda valpköpare och uppfödare genom föreläsningar och medlems-/uppfödarträffar. Oavsett vilken ras man köper eller väljer att föda upp är god raskännedom av största värde, gällande rasens ursprung, egenskaper och karaktär. Amstaffen är pga sin konstruktion en kraftfull ras, men precis som andra raser utvecklas och formas den efter socialisering, träning och uppfostran. Uppfödare uppmanas därför att välja sina valpköpare med noggrannhet och omsorg och vara selektiv.

I de rasspecifika avelsstrategierna för Amstaffen (RAS) beskrivs rasens typiska mentalitet som stabil, trygg och vänlig. Denna mentalitet uppmanas uppfödare att bevara. Målet för dagens seriösa uppfödare är att få fram sociala och trevliga rasrepresentanter som fungerar väl i vårt moderna samhälle. Detta vill jag ytterst poängtera att majoriteten av individer inom rasen också gör.

Som rasklubb uppmanar vi vidare, precis som många andra rasklubbar, uppfödare att mentalbeskriva sina avelsdjur för att på så sätt kunna utvärdera och följa upp den mentala statusen på sin uppfödning. Spindeldiagram utifrån de dryga 500 renrasiga Amstaffar som beskrivits visar att rasen har en rastypisk mentalitet; lekfull och nyfiken med hög social tillgänglighet, lite rädslor och bra avreaktioner.

Huruvida man i ett mentaltest eller en beskrivning specifikt ska kunna gå in och ”testa” på individnivå attityd mot andra hundar hänvisar jag till ett uttalande av Ann Olsson, sammankallande i SBK’s mentalgrupp: ”Önskemål om att testa hundaggressivitet är inte aktuellt eftersom det skulle vara svårt att genomföra. Sen handlar det ofta om miljö och uppfostran, om hunden fått positiva kontakter med andra hundar, än om ärftlighet. Anns uttalande vill jag gärna knyta an till det jag tidigare skrev om socialisering, träning och uppfostran.

Jag vill i sammanhanget även påtala att man inte självklart bör blanda ihop kamplust med negativ attityd gentemot andra hundar. Kamplust är en egenskap som inte behöver vara synonymt med viljan att slåss med andra hundar. Utan att gå in på begreppet kamplust allt för mycket, då jag förutsätter att du väl känner till det, så tycker jag det är viktigt att tänka på att egenskapen inte är någonting unikt för rasen Amstaff. Egenskapen återfinns hos de flesta raser, i större eller mindre utsträckning. Hos många av våra bruksraser vill man dessutom i regel att denna egenskap ligger högt.

Värt att nämna är också att Amstaffen är en av de raser som Svenska Kennelklubben valde ut till att ingå i deras utformning och utvärdering av den nya mentalbeskrivningen BPH (Beteende- och personlighetsbeskrivning Hund). Förutom de praktiska momenten där man likt MH studerar social tillgänlighet, leklust, rädslor osv, så ingår också en skriftlig del. I den skriftliga delen får ägarna bl a besvara frågor om hur deras hundar beter sig tillsammans med andra hundar i olika situationer. Den sammantagna utvärderingen av projektet visar att i fråga om rasskillnader så framstår Amstaffen, jämfört med de övriga fyra raserna som deltagit, som sociala, trygga, orädda, nyfikna och lekintresserade. De övriga fyra raserna var Golden Retriever, Rhodesian Ridgeback, Dvärgpinscher samt Whippet. Sammanställningen av den skriftliga delen visar inte någon signifikant skillnad i jämförelse med de övriga raserna vad gäller tex aggressivitet gentemot andra hundar, tvärtom låg andra raser högre.

Jag vill poängtera att det i dag inte finns någon tillförlitlig statistik att tillgå som faktiskt talar om att renrasiga Amstaffar har problem med hundar i större utsträckning, eller är inblandad i fler incidenter, än övriga hundraser. Man får inte glömma bort det mediala inflytandet när det gäller vilka incidenter man hör talas om. Begreppet ”kamphund” och medias bild försvårar för vår ras.

Rasens användningsområde är idag aktiv och tålig sällskaps- och utställningshund. Som rasklubb anser vi att det är viktigt att belysa rasens positiva egenskaper och mångsidighet och informera om vår ras på ett korrekt och rättvist sätt. Även om hundkamperna är den del av historiken som de flesta kanske känner till av bull- och terrierrasernas historik, så var det faktiskt ett relativt litet antal hundar som selektivt avlades för och användes i hundkamp. Raserna har även historiskt haft en rad andra användningsområden. Egenskaperna från korsningen mellan bulldog och terrier utnyttjades till största delen av folket på landet och bönderna. Rasens förfäder var vanligt förekommande som gårds- och boskapshund. En historik som delas med många av de raser vi lever med idag.

Avslutningsvis ska man ska vara medveten om att det finns ett stort antal så kallade ”Amstaffs” i vårt land som föds upp utan dokumentation på härkomst. Det finns inte heller här någon 100% tillförlitlig statistik på hur många dessa hundar är, men för att nämna några siffror; under året 2010 ägarregistrerades 846 st hundar under rasnamnet Amstaff hos Jordbruksverket jämförelsevis mot 494 st hos SKK. Jordbruksverket har inget krav på registreringsbevis (stamtavla) för att ägarregistrera en hund under ett visst rasnamn. Som rasklubb ser vi ett problem i att det bedrivs en okontrollerad ”papperslös” avel utanför både SKK och rasklubben. Att en hund kallas för Amstaff behöver inte nödvändigtvis innebära att det faktiskt är en renrasig Amstaff. Den kan vara, och är heller inte sällan, en korsning av flera raser. För dessa hundar och deras egenskaper kan inte vi som rasklubb svara för.

Med vänlig hälsning

Svenska Amstaffklubben genom ordförande Anna Nåman

Is there a difference?

From the Institute for Animal Welfare and Behaviour, University of Veterinary Medicine Hanover, Hanover, Germany.


Comparison of golden retrievers and dogs affected by breed-specific legislation regarding aggressive behavior.

Golden retrievers
American Staffordshire terriers
Bull terriers
Dobermans
Rottweilers
Staffordshire bullterriers
Dogs of the pit bull type

Conclusion:
In this research project, no significant differences in the occurrence of aggressive behavior in inappropriate situations
were found when comparing golden retrievers and 6 dog breeds affected by legislation.                                               Therefore, assuming that certain dog breeds are especially dangerous and imposing controls on them cannot be ethologically justified. Consequently, legislation in Lower Saxony was changed, and breed lists were withdrawn.

Jag citerar här nedan Hundansvarsutredingen ang Kamplust.

Egenskapen kamplust har kommit att uppfattas som något negativt.

Egenskapen kamplust delas in i social kamplust och jaktkamplust. En hunds sociala kamplust är, enkelt uttryckt, ett mått på hur gärna den utan inslag av aggressivitet ställer upp på lek av något slag och hur gärna den engagerar sig i denna lek. Jaktkamplusten beskriver, även detta förenklat uttryckt, hundens intresse av att springa efter och gripa ett litet byte (det vill säga ett föremål av något slag, till exempel en trasa) och sedan engagera sig i detta byte.

Alla hundar har dessa egenskaper, och i många sammanhang vill man ha hundar med ganska stor kamplust. Till exempel då man dresserar en narkotikahund är kamplusten en mycket viktig egenskap som dressören utnyttjar för att motivera hunden att söka.

Att en hund har stor kamplust är alltså inte något negativt i sig.

I motsats till vad många tror, är pitbull i allmänhet inte speciellt
aggressiv, det vill säga den har en ganska liten benägenhet att bli
arg.  Faktum är att den är relativt beskedlig i detta avseende.

Detta framgår dels vid traditionella mentaltester, men även då hunden slåss med andra hundar; då två pitbull slåss finns förvånansvärt lite ilska med i bilden.

Hundar av kamphundsras kan i sig själva inte utpekas som särskilt farliga.

Nästan samtliga intresseorganisationer, myndigheter,
hundexperter och privatpersoner som Hundansvarsutredningen varit i kontakt med menar att det rykte hundar av kamphundsras, framför allt pitbull, fått istället beror på att de dragit till sig olämpliga ägare.

Chihuahua+have+a+more+aggressive+nature+despise+it+s+_4bd679d8fea1ca0feb3f9f37cbb81e34

Här avlivas misshandlade Prinsessan. Se hennes sista timme i livet.


Här avlivas misshandlade Prinsessan. När en civil tjänsteman i sommar räddade muskelhunden prinsessan från ägarens brutala misshandel var det förmodligen för att hunden skulle leva ett fridfullt hundliv utan slag och sparkar. Så blev det inte! Prinsessans räddning kostade henne livet, även trots att hon aldrig bitit människor eller andra djur. Mer än 1400 hundar har avlivats pga av sitt utseende i Danmark sedan lagen infördes 2010.

This is the story of the Princess. The Princess was saved from abuse only to be put down.
The abuser now has a new dog.

The Princess was delivered to Dyrevaernet, an animal protections organization in Denmark, by a police woman dressed in civilian clothes. She had witnessed The Princess being abused by her owner and immediately confiscated the poor dog.

The Princess was the sweetest and most loving dog. But due to the Danish legislation in regards to breeds, The Princess was declared illegal and sentenced to be put down. Dyrevaernet tried everything, but all attempts were rejected.

We must bring the Danish legislation in regards to illegal breeds into focus.
The ones causing the problems are not the dogs. It’s the owners.
We must speak out for all dogs being put to sleep due to the insane legislation. The dogs can’t.

Veterinarian euthanized 19 puppies and breaks down (VIDEO)

Veterinär avlivar 19 valpar och bryter ihop (VIDEO)

Tell us why

This video is dedicated to all the innocent dogs that is no longer with us, because of the Danish dog Act of 2010.

Beyond the Myth – BBC Dog fighting undercover – Off The Chain – Out of the Pit – Pit Bulls Documentary


FOX Files – Blaming Pit Bulls Breeds Bad Laws

The tide’s turning against`Breed Specific Legislation’also known as BSL. February 6, 2013
Many governments are now changing laws to look at dangerous dogs in general, irrespective of breed.

Documentary calld ”Beyond the Myth” that takes a candid look at the public bias that surrounds ”pit-bull type” dogs.

Beyond the Myth trailer

Off The Chain part 1-6  and Out of the Pit: Dog Fighting in Chicago part 7  (avsnitt 1-7)

”Out of the Pit” is the most comprehensive documentary about dog fighting ever produced. The film details the history of dog fighting, the three levels of dog dog fighting in the U.S. and the impact it is having in the streets of Chicago. The film also explores how the criminal justice system is handling the problem, the impact on children and what ultimately happens to dogs involved in this activity.
The film is the winner of the 2004 Genesis Award for best local PBS documentary.

Pit Bulls – Documentary – Part 1

Part 2

Part 3

Part 4

Part 5

Part 6

BBC Documentary Dog fighting undercover

 

Hundar bits – men ballonger och tofflor är farligare


Dogs are dangerous. And they are more dangerous to children than to adults. Not as dangerous of course, as kitchen utensils, drapery cords, five-gallon water buckets, horses, or cows. Not nearly as dangerous as playground equipment, swimming pools, skateboards, or bikes. And not remotely as dangerous as family, friends, guns, or cars.

Here’s the reality. Dogs almost never kill people. A child is more likely to die choking on a marble or a balloon, and an adult is more likely to die in a bedroom slipper related accident. Your chances of being killed by a dog are roughly one in 18 million. You are five times more likely to be killed by a bolt of lightning.

The supposed epidemic numbers of dog bites splashed across the media are absurdly inflated by dubious research and by counting bites that don’t actually hurt anyone. Even when dogs do injure people, the vast majority of injuries are at the Band-Aid level.

Dogs enhance the lives of millions more people than even the most inflated estimates of dog-bite victims. Infants who live with dogs have fewer allergies. People with dogs have less cardiovascular disease, better heart attack survival, and fewer backaches, headaches, and flu symptoms. Petting your dog lowers stress and people who live with dogs just plain feel better than people who don’t.

Yet lawmakers, litigators and insurers press for less dog ownership. This must stop. We must maintain perspective. Yes, dogs bite. But even party balloons and bedroom slippers are more dangerous.Image 

“A tour-de-force examination of dog bites. Among other persuasive appeals for sanity, Janis Bradley has outed “lumping”: the erroneous connection between kitchen-injury level bites and maiming or fatal dog attacks. She dares to be rational. Her rationality will—hopefully—raise the level of discussion in a topic mired in hysteria. Why do we get so excited about this particular class of injury? Enter the irrational. Human brains are organs that evolved for a single over-arching purpose: to maximize the representation of genes possessed by an individual brain’s owner in subsequent generations. We evolved in a different environment than the one we currently inhabit, however. Because of this, we are genetically predisposed to learn to fear animals with pointy teeth much more than to fear, say, hurtling along in hunks of metal at sixty-five miles per hour. Our brains are also not reliable truth detection devices. Any instances of truth detection are lucky by-products of selection for reproductive success. Scientific method was developed because of the chronic, abysmal failure of our brains to dope out reality, coupled with a fascination to know truth. Our intuitions are flat-footed much of the time. Stephen Jay Gould once mused, “the invalid assumption that correlation implies cause is probably among the two or three most serious and common errors of human reasoning.” If one searches the backgrounds of that small minority of dogs that kill people, lo and behold, many of them will have previously engaged in species-normal ritualized aggression: growls, snarls and kitchen-injury or less level bites in predictable contexts. This then becomes the foundation for the faulty causal leap, a slippery slope argument that says: if a dog is growly around his food dish, he will someday seriously hurt or kill someone. What is omitted is that a significant percentage of all dogs engage in species-normal ritualized aggression and the overwhelming majority will never hurt, much less kill, anyone.

Author:
Janis Bradley

Polisens utvärdering av farliga hundar



Polisens utvärdering av farliga hundar

Polisens utvärdering av farliga hundar enligt lag (2007:1150)

Polisens utvärdering av farliga hundar enligt lag (2007:1150)

Hundar avlivas snabbt med ny tillsynslag, lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter.

Det går snabbt när polisen avlivar hundar som omhändertagits enligt den nya tillsynslagen. Så snabbt att rättssäkerheten hotas, enligt jurister. Vår granskning visar att bedömningarna varierar kraftigt. Vissa hundar avlivas efter en incident, andra ges flera chanser att bättra sig. 
Hur själva testet ska vara utformat är däremot upp till enskild besiktningsman att bestämma.
Dock verkar detta inte vara tillräckligt för att säkerställa kvaliteten på de besiktningar som görs idag. För att öka kvaliteten bör man se över de tre kategorierna validitet, tillförlitlighet och genomförbarhet samt försöka att i större utsträckning standardisera utvärderingens utformning.
http://stud.epsilon.slu.se/3069/1/westerlund_j_110720.pdf

Lennart Wetterholm, före detta chef för Försvarets hundtjänstcentrum, anser att polisens mentaltester kan vara missvisande av flera skäl.
–De är framförallt konstruerade för att ta fram lämpliga polishundar. Man får dessutom olika resultat beroende på förare. Hur hunden reagerar beror på om den upplever att den behöver försvara sin förare i en hotsituation. Det går att förändra beteenden. Man kan bygga upp en hunds självförtroende igen, säger han. http://www.sydsvenskan.se/sverige/hundar-avlivas-snabbt-med-ny-tillsynslag/

Polisen i tex Umeå anser att Rasen Amstaff har mentala brister…!

BPH Beteende och personlighets beskrivning av hund. Utvärdering & Kvalitetssäkring 31 Jan 2011. I fråga om rasskillnader så framstår American Staffordshire terrier jämfört med de övriga fyra raserna som sociala, trygga, orädda, nyfikna och lekintresserade. Hela rapporten (422 sidor) finns här som PDF
det finns en sammanfattande del på lite mer än 30 sidor (sid. 1-34) och en ännu kortare inledande sammanfattning på endast 2 sidor.

http://www.svartbergs.se/pdf/BPH_Utvardering%20_Kvalitetssakring_2010.pdf

Om Beteendebeskrivning (BPH) http://kennet.skk.se/skk/?id=1088&sprak=sv

Exempel på hur olika lotten faller hos myndigheten
Liten hund ihjälbiten av stor hund 2012-04-03
En lösspringande schäfer bet ihjäl en dvärgschnauzer.
http://www.molndalsposten.se/liten-hund-ihjalbiten-av-stor-hund

Polisen citat “En tragisk olyckshändelse” 2012-04-27
En kopplad American staffordshire terrier, bet ihjäl en dvärgschnauzer.
http://www.nwt.se/karlstad/article1097118.ece

Vilken av hundarna blev omhändertagen ?  American staffordshire terriern omhändertogs!
Svaret finns här: http://www.nwt.se/karlstad/article1100856.ece

Häxjakten är igång!
av Anders Hallgren

För en tid sedan fick polisen ökade befogenheter att omhänderta så kallade ”farliga” hundar. Dessutom tycks de i samband med
detta också ha fått en i praktiken dömande makt som de inte är skickade att hantera. Detta strider mot hela rättsväsendets
innersta avsikter. Enskilda polismäns utlåtanden kan alltså döma en hund till döden och
som skäl uppges två stycken, för det första att hunden visat något som de tolkar som aggressivitet och för det andra att den i ett
mentaltest visat sig ha egenskaper som eventuellt skulle kunna göra den farlig för människor i framtiden.

Det finns aggressiva hundar

Visst är det viktigt att göra något för att minska risker med aggressiva hundar. Det förekommer tragiska olyckor, med barn som blir illa bitna,
även om det inte händer ofta. Detta är ytterst beklagligt och ska naturligtvis förebyggas. Men att döma hundar till döden för minsta lilla
de gör är att gå för långt. Vanligaste resultaten efter hundbett är ytliga skador och de som blivit bitna har ofta orsakat det själva, medvetet
eller omedvetet. Betten beror i de fallen inte på att hundarna skulle varit aggressiva.

Visst förstår man också de poliser som kan möta, inte bara brottslingar som kan bete sig farligt, utan även deras hundar som blivit hetsade mot folk. Poliser i dag ställs ju inför en mycket mer aggressiv kriminalitet idag än tidigare. Så det är inte undra på att de ogillar hundar som blivit tränade att vara arga. Just idag är det hundar av så kallad kamphundstyp de möter och det verkar som om många poliser generaliserat och anser alla sådana hundar som potentiellt farliga. Men det är skillnad på vanliga familjehundar och de som lever i miljöer där de missköts och kanske tränas att fungera som vapen. Det gäller oavsett ras.
Inte aggressiva mot människor
Att lära sig om olika hundraser borde vara obligatoriskt för poliser som har makt att ta hand om, bedöma och döma hundar. Är de kamphundar man avlat för kamper mot hundar, farliga mot människor? Nej, de är inte av och i sig själva farliga mot människor. Faktiskt
tvärtom, om vi ska se till avelshistoriken. Dessa hundar skulle slåss mot andra hundar i arrangerade fighter, men i övrigt var de vanliga familjehundar. Faktiskt snällare mot människor än vakthundarna på gårdarna, eftersom det var viktigt att vem som helst skulle kunna hantera dem både före och efter slagsmålen (11). Att dessa hundar idag är överrepresenterade i statistiken över hundbitna personer torde därför inte bero på ärftliga anlag på detta plan. Långt troligare är att de förekommer i bitstatistiken eftersom de hamnar i miljöer där de inte sköts på rätt sätt. Det är ju tyvärr vanligt att hundar inte motioneras och tränas socialt, speciellt om de inskaffats för att utgöra ett skydd för sina ägare och kanske också en symbol för tuffhet. En del kanske också tränas att angripa. Det är okunnigt att utgå från att de här hundarna, liksom andra
liknande, skulle vara farliga.

Många orsaker bakom aggressivitet

Det finns ett tjugotal orsaker till varför hundar kan bli aggressiva. (8). Det är främst dåliga erfarenheter, långvarig stress, hormonella
avvikelser samt inte minst smärta och sjukdom. Hundar med ryggproblem, exempelvis, är oftare aggressiva än hundar utan sådana
problem (5) och när de blivit behandlade hos kiropraktor försvinner normalt aggressiviteten. Aggressivitet skapas inte av ärftliga anlag, för det handlar ju bara om just anlag. Det måste till någon form av miljökomponent för att en hund ska bli aggressiv (9).
Aggressivitet skapas inte heller av ”dålig mentalitet”. Dels är begreppet som sådant så ovetenskapligt att det är oanvändbart. Det är inget som går att nå, som går att se eller ta på. Det går inte heller att mäta, vare sig genom blodprov eller test. De tester som finns, som man använder i syfte att kartlägga en hunds ”mentalitet” är lika obrukbara som begreppet i sig självt.

Ovetenskapligt test

Polisen använder sig av mentaltester för att ta reda på om det är något ”mentalt fel” på hundarna som gör dem aggressiva. Detta test
kan fungera på populationsnivå, där det används mest (10), men arvbarheten i de olika testinslagen är trots det låg. På individnivå
fungerar de inte alls som mätare på något genetiskt, eftersom man inte kan få fram sådana uppgifter på en individ.   Det är inte heller ”mentala egenskaper” man mäter (2), utan snarare en hunds stresstolerans vid olika påfrestningar vid ett enda tillfälle. Denna kan variera med en mängd olika omständigheter och kan därför inte säga speciellt mycket om en hunds sätt att vara. Testet mäter alltså inte det som det sägs mäta, vilket innebär att det har en låg validitet. Hög validitet är ett kriterium som används när man värderar hur bra ett test är och här faller alltså mentaltestet platt.

Testresultatet är lika utsatt för tolkningar som en väderprognos baserad på fiskfjäll. Det har dålig samstämmighet mellan testledare
och mellan testtillfällen på en och samma hund. Det innebär att det har en låg reliabilitet. Hög reliabilitet är ett annat kriterium som
används när man värderar tester inom beteendevetenskapen. Även här faller testet platt.

Förutom att mentaltester inte ens når upp till användbar standard på  individnivå, är det utsatt för en godtycklighet i tolkningarna som kan
kosta en hund livet utan att det finns minsta belägg för det. Det att hunden i testsituationerna inte visar någon aggressivitet,
men backar och blir rädd inför olika hot och provokationer. Då har hundar bedömts som ”potentiellt farliga” och man har rekommenderat
avlivning. Man resonerar som så att en rädd hund kan bli aggressiv förr eller senare, något som helt och hållet saknar belägg i undersökningar och litteratur.

Bithämningar

När man talar om aggressivitet är det viktigt att tänka på att hundar är starkt aggressionshämmade – de hör ju till en extremt fredlig art för
att de är så sociala i kombination med att de har mycket starka vapen i sina käkar. De här vapnen är till för att döda bytesdjur med och är
därför mentalt reglerade genom bithämningar från att användas i sociala sammanhang, där även människor ingår. De vanligaste skadorna på såväl hundar som människor från ”aggressiva” hundar är lindriga, som tidigare påpekats.

För att kunna säga att en hund har bitit en människa i ett utbrott av aggression, måste man kunna se skador från minst fyra tänder,
nämligen över- och underkäkens fyra hörntänder. Annars är det bara en markering eller ett nafsande. Det ligger i hundens natur att
förmedla vad den känner. Känner den obehag kan den exempelvis morra eller markera ett bett i luften. Det är normalt och ingår i
hundens språk (6) och inget som säger att en hund skulle vara aggressiv.

Avlivning

Ofta rekommenderar handläggande polisman att en hund ska avlivas efter en incident, speciellt om hunden är av kamphundstyp. Detta trots
att lagen föreskriver att en hund inte ens ska omhändertas om det kan anses tillräckligt med till exempel koppelpåbud eller
munkorgsföreläggande för att förebygga framtida risker. Rekommendationen att avliva underbyggs av rader med argument, varav de allra flesta är ihåliga och mest bara termer som ska framstå som underbyggda. ”Hunden har en dålig dådkraft och det i kombination med stark social kamplust kan bli farligt” – ett påstående som inte säger ett skvatt om hunden.

Ofta får man ett intryck av att man från polismyndighetens sida vill avliva hunden och det så snabbt som möjligt, som i fallet med hunden
Storm i Sala (1) som avlivades långt innan tiden för invändningar hade gått ut, utan att ägarna hade informerats om att så kunde ske. Detta
är ett klart tjänstefel från polisens sida. Den hunden hade inte ens bitit någon. Utsagor och vittnesmål till fördel för hundarna tas inte med i
rapporteringar och skador på bitna personer förstoras och överdrivs.

Orsakerna till de snabba avlivningarna kan man ju bara spekulera om, men jag kan inte freda mig mot misstanken att de utgör ett skydd för
egen prestige och en medvetenhet om att fallen är dåligt underbyggda och att testresultat har tolkats till hundarnas nackdel.

Är en hund väl avlivad vill vanligtvis hundägaren, efter den chockupplevelsen, inte rota i smärtan efter att ha mist sin hund – det går ju ändå inte att få den tillbaka. Dessutom är det svårt att bevisa eller motbevisa något med en död hund.

Hundägarens känslor för sin hund

Tillsammans med universitetet i Örebro genomförde jag en studie som klart visade att de känslor en hundägare har för sin hund i många avseenden är att likna vid de känslor en förälder har för sitt barn (3,4).

Detta innebär att polisen gör sig skyldig till en ovanligt brutal handling, ett övergrepp, när de fråntar en person dennes hund, om inte hunden
visat uppenbar och upprepad aggressivitet som inte gått att åtgärdas på annat sätt.

Avlivning är inte tänkt att vara ett förstahandsalternativ. I stället ska man först ta till mindre ingripande åtgärder, som till exempel
föreläggande om munkorg, koppeltvång och utredning samt träning av en hundpsykolog, Det här ignoreras gång på gång av såväl polis som
domstolar.

God prognos för rehabilitering

Av alla de problembeteenden hundar uppvisar, är störningar i relationen till främmande personer det som har bästa prognosen vid rehabilitering. Det är en lätt och effektiv träning och återfall är mycket sällsynta. Detta sagt med 45 års erfarenhet av problemhundar, mest
aggressiva sådana.

 Polisens befogenhet måste omprövas

Man måste å det starkaste ifrågasätta polisens befogenheter att omhänderta en hund som rapporterats för en förseelse. Detta på basis av att de saknar raskunskaper, kunskaper i etologi och hundpsykologi, saknar utbildning i problembeteenden, stöder sig på ett i sammanhanget ovetenskapligt och obrukbart mentaltest samt alltför ofta utövar sin makt på ett ytterst brutalt sätt (7).

Aldrig förr har jag hört talas om att polisen i en rättsstat har haft både den utövande makten och den dömande.

Ett stort tack till Shalini Persson och Erica Ström, Djurens Jurister, som arbetar hårt för att hjälpa de här hundarna.

Referenser
1. ”Storms berättelse” facebook-group, 2010
2. Hallgren, A. Mentaltest av hund Avhandling för Psykologexamen.
Stockholms Universitet 1972. (Också redovisad i: Hallgren, A. Hund och Människa. Bonniers, 1974)
3. Hallgren, A. ”En Jycke betyder så mycke’ ” Forskningsrapport med Örebro Universitet 1986 redovisad på Delta Society international
conference. Boston 1986

4. Hallgren, A. Hunden i Våra Hjärtan. Jycke-Tryck AB, Vagnhärad 1992; 2:a uppl.
5. Hallgren, A. Ryggproblem hos hund. Forskningsrapport. Eget förlag, 1994
6. Hallgren, A. Lexikon i Hundspråk, MB förlag, Bromma 2007

7. Hallgren, A. Bedömning av farliga hundar, inlägg på ”Adventure conference” i Stockholm 2008. Hundutbildningsgruppen, Stockholm 2008
8. Hallgren, A. Problemhund och Hundproblem. ICA, 1971 – 2008; 7:e uppl.
9. Malm, K. Aggressivitet hos hundar, K.Malm Tanke i Tryck, Skara 2005
10. Sundgren, P-E. Inlägg på ”Adventure conference” i Stockholm 2008. Hundutbildningsgruppen, Stockholm 2008
11. Westerholm, I. Muskler av stål och hjärta av guld – en rasbeskrivning av Amerikansk Pitbullterrier,  hundia.se /magazine/ (nr 2), 2010

Is there a difference?
Comparison of golden retrievers and dogs affected by breed-specific legislation regarding aggressive behavior.

Golden retrievers
American Staffordshire terriers
Bull terriers
Dobermans
Rottweilers
Staffordshire bullterriers
Dogs of the pit bull type

Conclusion:
In this research project, no significant differences in the
occurrence of aggressive behavior in inappropriate situations
were found when comparing golden retrievers and
6 dog breeds affected by legislation. Therefore, assuming
that certain dog breeds are especially dangerous and
imposing controls on them cannot be ethologically justified.
Consequently, legislation in Lower Saxony was changed, and breed lists were withdrawn.

From the Institute for Animal Welfare and Behaviour, University of Veterinary Medicine Hanover, Hanover, Germany.
http://www.fairdog.dk/elements/documents/research/comparison-of-golden-retrievers-and-bslbreeds.pdf

Läs- och faktatips om ”kamphundar”


– Krönika ur från Metro.

Extramaterial: Läs- och faktatips om ”kamphundar”:

* Här är en rätt omfattande utredning med experter från Rikspolisstyrelsen, Jordbruksverket, SKK, Brukshundsklubben, Forskare från SLU bland annat. De drar andra slutsatser än Mats Odell:

”Hundar av kamphundsras kan i sig själva inte utpekas som särskilt farliga. Nästan samtliga intresseorganisationer, myndigheter, hundexperter, och privatpersoner som Hundansvarsutredningen varit i kontakt med menar att det rykte hundar av kamphundsras, framförallt pit bull, fått, istället beror på att de dragit till sig olämpliga ägare. Bland annat två rapporter från polisen drar denna slutsats.” (Sida 42) Tar även upp den statistik som finns tillgänglig.

* Kan även rekommendera nuvarande regerings egen proposition från 2007, sida 18, under rubriken ”Förbud mot vissa hundraser fungerar inte” (tar upp både principiella och praktiska argument). Denna proposition bottnar bland annat i jordbruksdepartementets slutsatser, sammanfattat kort och koncist på sida 3 i följande pamflett: Förstärkt skydd mot farliga hundar.

* Finns även interna polisutredningar av deras ”hundexpertgrupp” ifrån Västra Götaland och Stockholms län (U 85-99 & rapport 25:1999). Båda drar naturligtvis slutsatsen att den problematik (inom kriminella kretsar) som finns är generellt ett socialt problem, och specifikt ett ägarproblem. Sen finns det givetvis otaliga rapporter, skrifter och undersökningar från veterinärsorganisationer, brukshundsklubbar, rasklubbar och så vidare. Så fakta finns!

– Kommentar från signaturen Borre.

Öppet brev till Hyresnämnden: Fredrik Steen


Här ser Ni ett öppet brev som jag idag sänder till Hyresnämnden.

Om det är så att Ni gillar innehållet så får Ni gärna hjälpa mig att sprida detta brev så mycket det bara går.

Tack för Er hjälp!

Till                                                                                              Stockholm den 24 december 2010

Hyresnämnden

I Stockholm

Från

Fredrik Steen

Öppet brev angående det beslut hyresnämnden har fattat i ”kamphundsfrågan”

 

Det beslut hyresnämnden fattat 2010 12 22 att bostadsbolag kan neka hundägare boende på grund av hundras både förvånar och bedrövar mig.

Några frågor finns som jag gärna skulle vilja ha svar på.

För det första skulle jag gärna vilja veta varför Ni inte hört hundexperter innan Ni tog Ert beslut?

Jag såg i Ert beslut att Botryggs ombud hade hänvisat till en artikel i en tidning där jag bland annat var öppen för ett förbud. Om detta användes som någon typ av grund i Ert beslut så är det anmärkningsvärt. Att jag skulle vara öppen för ett förbud som det stod högst upp i artikeln är inte sant. I alla fall inte något förbud mot vissa raser, vilket framgår längre ner i samma artikel.

Jag har svårt att tro att Ni tagit ett beslut som är så pass viktigt för hyresgäster och för människor utan att ta in synpunkter av experter i ämnet. Att Ni tagit ett viktigt beslut som detta endast på grund av det som ibland kan stå i media, okunnigas tyckande eller eget tyckande finner jag osannolikt eller mycket oseriöst.

Sen undrar jag hur ni kommit fram till vilka raser som omfattas av detta förbud?

Och hur ni avser att göra med blandraser?

Menar Ni att exempelvis American Staff skulle vara farligare än andra hundar?

I så fall, vad har ni fått det ifrån?

Det vill jag veta, inte bara på grund av Ert beslut utan också av andra anledningar. Jag träffar hundratals och åter hundratals hundar varje år.

En stor mängd av dessa är bland annat American Staff och Engelsk Staff och jag har en helt avvikande uppfattning. Jag anser till och med att en stor del av dessa hundar är vänligare och trevligare mot exempelvis människor än vad många andra raser är.

Efter ett samtal jag hade med Rikskriminalpolisen polishundtjänsten framgick att nästan 80% av omhändertagna hundar under 2009 var blandraser, inte renrasiga hundar som ni nu beslutat om.

Det innebär att om ni vill göra olika bostadsområden säkrare så borde ett förbud mot blandraser ge mycket större effekt.

Och i så fall, hur skulle Ni lösa problematiken med vilka raser som ingår i en blandrashund?

Enligt Rikskriminalpolisen polishundtjänsten var alltså endast 20% av de omhändertagna hundarna renrasiga. Av dessa 20% var endast 5 stycken av rasen American Staff. Av dessa fem individer så är det svårt att säga med exakthet hur stor del som ligger på ägaren eller på hundens mentalitet.

Det innebär att Ert beslut att bostadsbolag ska kunna neka boende till de personer som äger en American Staff överhuvudtaget inte ger ett säkrare område.

Det enda Ert beslut innebär är diskriminering och en fara för människors välmående. Det är ingen nyhet att ett hundägande är bra för hälsan, bra för människors välmående.

Dessutom är det så att hyreslagen redan reglerar farliga och störande hundar, varför beslutar ni då ett diskriminerande beslut mot speciella raser?

Ert beslut kan också i längden bli en klassfråga. Att Ni öppnat upp möjligheten för bostadsbolag att ha dessa bestämmelser innebär att inom en snar framtid med största sannolikhet de allra flesta bostadsbolag ha dessa bestämmelser.

Det innebär att de många gånger unga killar och tjejer där hunden är ett sätt att motionera, att ha en fritidssysselsättning begränsas kraftigt.

Vad tror Ni det kan innebära?

Jag själv och många med mig kan välja mitt boende, det kan inte de flesta unga killar och tjejer i förorten.

Jag tror att Ert beslut i längden kan göra ett bostadsområde betydligt osäkrare, på grund av diskriminerande bestämmelser, än vad ett sunt och normalt hundägande kan göra.

Om jag inte förstått Er fel så har man sneglat på Svenska Kennelklubbens kamphundslexikon när man beslutat om vilka raser som är farliga.

Det är ett stort misstag och en kraftig feltolkning av lexikonet.

Detta lexikon beskriver bland annat vilka hundar som omfattas av begreppet ”kamphundar”. Inte att dessa är farliga!

Det beskriver vad dessa hundar en gång i tiden nyttjades till, inte vad dessa hundar är kapabla till och används till idag.

Man skulle kunna göra ett ”krigshundslexikon” av vissa hundar. Alltså hundar som nyttjas i krig. Hundar som ska försvara hangarer, människor eller områden med ibland dödliga attacker. I detta lexikon skulle många kända och accepterade hundar hamna, bland annat Schäfer och Belgisk vallhund.

Eller varför inte ett lexikon över de hundar som biter mest. Ett ”hundbettlexikon”, där skulle det med största sannolikhet finnas hundraser som Ni med största sannolikhet inte ens reflekterat över. Hundar som idag många gånger klassas som den perfekta familjehunden.

I ”kamphundslexikonet” finns i huvudsak endast hundar som för hundratals år sedan kämpade hund mot hund. I ett ”krigslexikon” skulle det finnas hundraser som har till uppgift att attackera människor.

Jag hoppas att Ni inte missförstår mig när jag tar upp ett exempel om ett ”krigslexikon” eller ett ”hundbettlexikon” och väljer att besluta om möjligheten att förbjuda alla hundar, utan att Ni istället inser vilket misstag Ni gjort genom att följa ett ”kamphundslexikon”.

Ni har alltså helt ”missat målet” när Ni tagit beslut om möjligheten att bostadsbolag ska kunna neka hundägare till vissa raser boende.

Hur klyschigt det än kan låta så är det en ägarfråga, inte en hundfråga om ett område ska vara säkert eller inte.

Att det är en ägarfråga är alla hundexperter i princip helt överrens om. Man kan testa hundars mentalitet på hundar som bitit människor och nästan alltid så kan man dra den slutsatsen att – ”om hunden hade varit i ett annat ägande så hade detta med största sannolikhet aldrig hänt” – ändå så beslutar Ni om några speciella raser.

Dessa frågor önskar jag svar på.

Vänligen

Fredrik Steen, hundexpert, författare och bloggare

New Dog Bite Study : Ny Statistik om Hundbett


New Dog Bite Study

New Dog Bite Study

The Healthcare Cost &released a new statistical brief Utilization Project just  on Emergency Department visits relating to dog bites (based on #s from 2008. The study doesn’t go into a lot of detail on methodology, but it does seem to be a more comprehensive study than many that are out there.

According to their numbers, there were 316,200 emergency department visits in 2008 from dog bites.  Of those, 9,500 involved overnight stays.

*Now, note that there are 77.5 million owned dogs in the US — that means that .4% of dogs will be involved in an incident that requires an ER visit and .01% will be involved in an incident that involves an overnight stay.  So with that many owned dogs, only 1 out of 10,000 will be involved in an incident that would require a hospital stay each year.  So dogs are incredibly safe.

Also, according to the study there were more than 30 million emergency department visits a year, and nearly 3 million hospitalizations — so about 1% of all ED visits and .3% of hospitalizations are from dog bites.

Of the injuries involved in hospitalizations, 43% included skin and tissue infections, 22% open wounds to extremeties, 10.5% open wounds to the head, neck and trunk, 5.3% fractured upper limb, 2.1% tissue disease, 1.1% infective arthritis and osteomyelitis, 1.1% Septicemia, 1.1% crushing injury or other internal injury, 1.1% fractured lower limb.

The total number of of hospitalizations of 9,500 is the highest number since numbers were recorded in 1993.  And the number have been steadily increasing over that time — however, much of that is due to an increase in population — as the number of hospitalizations per 100,000 people has been pretty consistently between 2.7 and 3.0 over the past 13 years (with a peak of 3.4 in 1995).  This also doesn’t take into account the significant increase in pet ownership over the past 2 decades.

Children 5-9 were most likely to visit an emergency department, followed by children under 5 and children 10-14.

Hospitalizations were most common among older adults 65-84, 85+, followed by children under 5 and children 5-9. This makes sense as the older groups and the younger groups would be more vulnerable.

Not a lot in this study is truly earthshattering. I think most who follow this blog or the work of the NCRC will find these numbers consistent with what they already know.

I think of intrest is how the media has decided to cover this news — which only wants to focus on the increase in total dog bite cases (without context from the  increase in dogs or people):

Los Angeles Times – Man’s Best Friend?  Severe dog bite injuries have increased.

Health Leaders Media – Hospital Admissions, ED Visits for Dog Bites Surge

USA Today – Dog Bites man: Hospitalizations rise 86%

And all of the other reports to date have had similar headlines. So while they could have focused on the bites per capita remaining pretty consistent, or that dogs remain infinitely safer than almost anything else humans come in contact with (including other humans). But the dramatic fear mongering is the lead so far in all cases.

Which then leads me to our ‘friend’ Merritt Clifton’s numbers. Clifton has what he believes to be a detailed dog bite ‘study’ by breed. Clifton’s study covers dog attacks over the past 27 years – and includes 2,695 dog bites – so roughly 100 attacks per year. One hundred attacks per year represents 1% of the total hospitalizations from dog bites each year and .03% of all emergency department visits each year.

Because Clifton relies only on media reports for his ‘study’, it is not only not complete, it’s not a representative sample — because it is subject to media bias — which has shown that it would rather focus on the dramatic and fear mongering.  And Clifton buys into it hook, line and sinker.

Public officials need to focus on actual data when making policy decisions.  By doing so, they can make an actual impact on the number of hopsitalizations from dog bites vs paying lip service to it. And the data continues to show that dogs do not represent a major risk in most communities — and that the majority of the risk involves young children.  That risk can be minimized through educating parents on how to introduce dogs to young children and to never leave their children alone with dogs unsupervised. But making decisions based on actual data, and not dramatized fear-mongering is the only way to make positive steps.

Read more about this : KC DOG BLOG

New Dog Bite Study from HCUP (and some thoughts on the media coverage of it)

%d bloggare gillar detta: