Arkiv

Posts Tagged ‘Farliga hundar’

Svenska Brukshundklubben – Kattdumpen ingår numera i MH


Kors i taket, svarta rubriker..Större brukshund bet ihjäl en katt.

dog_cat_grass_german_shepherd_65061_1920x1200

Hund bet ihjäl katt

Sundsvallspolisen har på kort tid fått in två anmälningar där hundar varit inblandade.

På Alnö bet en större brukshund ihjäl en katt. Hunden var inte kopplad och dess ägare är nu polisanmäld för bristande tillsyn.På torsdagskvällen var en schäfer lös på Åkergränd i Sundsvall. Ägaren till schäfern uppmanades av en annan hundägare att omedelbart koppla upp sin hund. Vilket inte skedde. Titt som tätt anmäls bristande tillsyn av hundar till polisen.

– Alla bör veta att det är koppeltvång inom Sundsvall kommun, förklarar Maggie Thavenius, vice ordförande i Sundsvalls Brukshundsklubb.Hon förklarar att det finns några regler man kan följa för att inte hamna i trubbel med sin hund.

– Innan man köper hund bör man fundera på vilken ras man ska ha, vilka behov en sådan hund har. Köp alltid din hund hos en auktoriserad uppfödare och gå kurser med Brukshundsklubben.

Men når ni verkligen de hundägare som inte kan sköta sig?

– Det är väl lite tveksamt – man alla ska veta att vi ställer upp och hjälper hundägare som fått problem.

Dagbladet i Sundsvall AB Publicerad 24 januari 2014

Annonser

Why Rottweilers bite children , as any other breed of dog.. is anyone surprised


Why Rottweilers bite children , as any other breed of dog.. is anyone surprised

Nytt hundfall som visar på hundägarens rättslöshet


Delar vad Kerstin Malm skriver i en kommentar till sin artikel om – Nytt hundfall som visar på hundägarens rättslöshet, augusti 13, 2013 Artikel: http://bit.ly/18kRW1t

Men vi har ett grundläggande problem som är dåligt uppmärksammat. Hundar är rovdjur, har ofta kraftfulla jaktbeteenden och kan dessutom använda sin styrka (tänder, käkar, kropp, muskler etc) i situationer då de blir aggsressiva. De gör dem lätt farliga för människor, eftersom vi är extremt oskyddade. MEN – detta är inte hundarnas fel! Vi väljer att ha rovdjur som sällskap och vi får ta det fulla ansvaret. För mig känns det etiskt fel att avliva hundar för att de visar sina naturliga beteenden när vi själva alltid på olika sätt har orsakat situationerna. Därmed inte sagt att det inte ibland kan vara nödvändigt för att riskerna blir för stora.

Jag tycker att du har alldeles rätt i att många hundägare tycks naivt omedvetna om vad deras hund kan förorsaka. Det kan handla om jaktbeteenden, vaktbeteenden, lek som blir våldsam, rädsla som visar sig i aggressivitet, konkurrens hundar emellan mm. Detta kan direkt drabba människor eller andra hundar, men också vara en anledning till att olyckor händer. Det här är nog den allra svåraste frågan att lösa – för hur ska vi få alla människor att vara förutseende, ansvarsfulla och bara skaffa en hund som är lämplig för dem? Samtidigt som vi behandlar hundarna rättvist och respektfullt, d v s inte riktar vår ilska, rädsla eller hat mot dem när något händer.

Läs även vad Kerstin Malm filosofie doktor i etologi skriver;
om  Farliga hundar eller farligt samhälle? http://bit.ly/14vy1xG

5488520

 

 

 

Most Aggressive Breeds


Publicerad den 19 jun 2013

In a Dog Whisperer poll, many (10.000) viewers voted for what they thought were the most aggressive breeds, and pit bulls lead the pack.

Cesar Millan: his dog, and his critics

From one of the executive producers of Dog Whisperer and also Cesar’s co-author on all his books:
Thank you for this fair and balanced (really!) view of Cesar and his work.
There are a million things I could write about the blog and the comments, but here are a few off the top of my head:

1) ”Cesar’s Patented Methods” – News flash. There aren’t any. Any regular watchers of the show know that Cesar comes in and evaluates a case and then decides on the methods from there. There have been nearly 350 different cases shot for Dog Whisperer. There are a range of different methods. A recent episode, ”Fearful Sissy,” used what one of animal training/operant conditioning’s most venerated professionals has described as a brilliant combination of operant and respondent conditioning, in a rehab that took nearly a year all in all. (Cesar wouldn’t have used those terms; he’s not a scientist.) His motto is, ”The least force possible.” It is true that over the years his repetoire has expanded. There are a number of reasons for this – experience, trial and error, exposure to other professionals and their methods, and simply Cesar’s openness and willingness to grow. Anyone who says ”Cesar’s methods are all wrong” hasn’t been watching the show, since that would effectively nix ALL methods of training and behavioral rehab.

2) Regular viewers will also know that Cesar uses positive reinforcement. A LOT. He doesn’t use a clicker (though we have included clicker trainers in two separate episodes and there will be more.) He sometimes uses treats. But clickers and treats don’t equal positive reinforcement. Positive reinforcement can mean a toy, a game, a walk, a ”Good Boy,” affection, or simply sending a dog really good vibes. They get it.

3) Whoever posted that Cesar’s so-called ”methods” are quick TV fixes and ”don’t withstand the test of time” hasn’t been watching the follow-ups, and hasn’t seen our in-house statistics. We follow up with nearly everybody from the show, since season one. We estimate an 80%+ success rate in all. If we were to measure the success rate amongst people who really DID follow up with exercise, discipline affection and consistent leadership, I’m sure the percentage would be even higher. It’s beautiful to re-connect with the people from the stories and see the amazing changes they have made in their lives, simply by taking responsibility for the way they communicate with their dogs.

4) I’ve seen Cesar work with a lot of dogs and never seen him ”intimidate” one. Sorry, but ”intimidate” is a human term, complete with human pejorative semantic baggage. I’ve seen him ”dominate” in order to get a message across, but it stands to reason that a dog would try to avoid someone that intimidated him. Dogs across the board are crazy about Cesar. We all are insanely jealous of how attracted dogs are to him. Tina Madden, owner of NuNu from the first episode of Dog Whisperer (NuNu was a long-term fix!), used to work at the Dog Psychology Center and describes feeding the pack fresh meat and watching them all actually leave the meat when Cesar arrived, to greet him and play with him. They chose Cesar over meat. HE was their positive reinforcement.

And finally, many thanks for all the condolences about and warm memories of Daddy. We all miss him. He had a great life, however, and his legacy lives on…even in shows that haven’t aired yet. He was helping troubled dogs with his very presence, right up until the end.

Melissa Jo Peltier

Posted by: Melissa Jo Peltier | March 05, 2010 at 11:41 AM

Farliga hundar eller farliga människor. Disciplinering av hundar och hundägare i Norge.


Bra och dåliga raser och bra och dåliga människor. De farliga hundarna i lagstiftningsarbetet och åtgärderna mot dem säger något om förändringen från ett synsätt där rashunden blev associerad med personer med hög moralisk standard och blandraser med ”vanligt folk” till ett förmodat sammanhang mellan bra och dåliga raser och bra och dåliga människor.

Enligt Lodge och Hood är ett etablerat ”klassystem” för hundägare associerat med social klass en viktig del av bakgrunden till den rasbaserade europeiska ”farlig hund”-problematiken under 1990-talet och senare (Lodge & Hood 2001). I USA porträtterar medierna pitbullägare som människor som ”vanliga medborgare” upplever som farliga (Twining et al. 2000) och samma trend ser vi med kamphundar i Norge. Till skillnad från ”polishundarna” från 1930, vilka ansågs tillhöra goda medborgare som det var möjligt att upplysa var det aldrig tal om att försöka påverka kamphundsägare. Problemet låg inte bara hos hundens antagna medfödda kvaliteter, utan också i att ägarna ansågs vara människor som redan befann sig i samhällets utkanter.

Gränserna mellan hundar och människor blir tunn i dessa fall, och det blir en öppen fråga om vem som egentligen utgör målet för rasförbuden år 1991 och 2004: farliga hundar eller farliga människor. I stället för att gripa in mot personerna i ”kamphundsmiljön” och deras bruk av hundar, blir det dock hundarna som man försöker kontrollera genom rasförbud.

”Farlig hund” Disciplinering av hundar och hundägare i Norge.

”FARLIG HUND” SOM DISKURSIV KONSTRUKTION
Disciplinering av hundar och hundägare i Norge
Ane Møller Gabrielsen är doktorand vid Institutt for tverrfaglige kulturstudier vid Norges teknisk-naturvitenskaplige universitet i Trondheim.

Hunden omtalas ofta som människans bästa vän, men det gäller inte alla hundar. Med jämna mellanrum hamnar ämnet farliga hundar på den offentliga agendan, och då vanligen i samband med hundattacker mot barn. Ofta följs sådana angrepp av krav på strängare lagstiftning, och i dag är sex hundraser förbjudna i Norge då de anses som
farliga. Norge är inte ensamt om denna typ av restriktioner – liknande förbud finns över hela Västeuropa, Nordamerika, Australien och Kina (Molloy 2011).

I de nordiska länderna gäller detta Danmark och Norge, medan Sverige, Finland och Island inte har den här typen av begränsningar. Detta innebär att hundars status kan ändra från ”farliga” till ”ofarliga” genom att korsa landsgränser.

I de länder som har rasförbud är det dock inte alltid samma hundar som är förbjudna, och det har heller inte alltid varit samma raser som har ansetts farliga i Norge. Dessa hundars farlighet är med andra ord inte något statiskt och universellt. Det råder dessutom också oenighet från professionellt håll om det finns skäl att hävda att vissa hundraser är farligare än andra, och det nuvarande rasförbudet väckte stor debatt i Norge innan det antogs.
Trots alla paradoxer som följer med så kallad rasspecifik lagstiftning har ämnet inte fått mycket akademisk uppmärksamhet. Några undantag är statsvetarna Martin Lodge och Christopher Hood som har skrivit om farliga hundar och politiska beslut (Lodge & Hood 2001), och medievetaren Claire Molloy som har skrivit om farliga hundar ur ett riskperspektiv (Molloy 2011). Men medan Lodge och Hood betonar hur mediernas överdrivna fokus på hundattacker ställer politikerna inför ett så kallat tvingande val, och Molloy ser rasförbud som ett uttryck för hur hundkroppar ingår i myndigheternas hantering av annorlundahet och offentlig osäkerhet, vill jag betona de föreställningar och antaganden som uttrycks genom rasförbud, och hur dessa förbud har påverkat styrningen av ”vanliga” hundar och hundägare.

I boken Hund! Fornuft og følelser (2001), påpekar etnologen Liv Emma Thorsen att lagar och förordningar har bidragit till att forma den moderna norska hundhållningen som i hög grad präglas av kontroll (Thorsen 2001, 306). År 2003 fick Norge en egen hundlag, Lov om hundehold. Innan detta var alla specifika lagar om hundar inriktade mot just farliga hundar, medan andra bestämmelser som berörde hundar och hundhållning var spridda i andra lagar. Bestämmelserna om hundar samlades på ett ställe på grund av ett förslag från parlamentsledamöter som inleddes så här: ”Med jämna mellanrum händer det att hundar angriper människor” (Dok.nr.8:71 (1997–1998). Vidare hävdade man i förslaget att det fanns fler aggressiva raser och korsningar (pitbulls), att hundar hade blivit vanligare i vissa belastade miljöer, vilket kunde resultera i mer aggressiva hundar, och att hundar tränades till angrepp och bevakning (op.cit.). Alla dessa problem ligger inom ramen för det som vanligtvis menas med ”farliga hundar”, nämligen hundar som anses mer benägna att angripa människor än ”vanliga” hundar. Det finns därmed fog för att hävda att just föreställningar om farliga hundar har varit den drivande kraften bakom hela den lagstiftning som reglerar hundhållning i Norge.

Det är dock inte farliga hundar och deras ägare som skall styras av Lov om hundehold, de är ju per definition olagliga, och hundlagen gäller generellt för ”vanliga” hundar. Jag vill ändå argumentera för att ”farliga hundar” har varit en viktig faktor när det gäller kontroll och styrning av norska hundar och hundägare, och att det därför är viktigt att studera detta fenomen närmare. Jag arbetar därför utifrån följande frågor: Hur har vissa hundraser blivit definierade som farliga? Vad berättar dessa förbud om förståelser av hundar, hundägare och farlighet?

Hur ingår dessa förbud och förståelser i utvecklingen av tekniker för styrning och kontroll av norska hundar och hundägare?

1930-talet: Polishundar

Detta var inte första gången som hundar orsakade kaos och oroligheter i norska städer. Också runt 1900, var ”hundpesten”, eller hundplågan, en ofta debatterad fråga, och polisen klagade över att lösa hundar skrämde och bet både vuxna och barn, utöver att bete sig allmänt olämpligt (Thorsen 2005). Vid den tiden var det blandraserna som fick skulden.

Den föreslagna lösningen på problemet med våldsamma hundar var enkel och konkret, och det första stycket i förslaget till Lov om farlige hunder lydde: ”Det är förbjudet att hålla schäferhund, dobermannpinscher eller hund som är korsprodukter av någon av dessa raser” (Ot.prp. nr. 9 1930, 5). Det fanns för övrigt redan rättsliga befogenheter att tillgripa mot hundar som angrep människor. I den norska strafflagen stod det bland annat att om en hund attackerade en person eller på annat sätt orsakade väsentlig olägenhet, skulle hundägaren bestraffas med böter. Och om hunden fortfarande gick lös efter detta, eller om ”olägenheterna” fortsatte, kunde man kräva att hunden avlivades (Straffelovens § 354, citerad i Innst. O. XIII 1930, 5). Vad var det som var så speciellt med schäfer och dobermann att denna bestämmelse inte räckte?

Båda raserna blev också snabbt populära som tjänstehundar och som sällskapshundar både innanför och utanför sina ursprungsländer. I norska kennelklubbens tidskrift (Norsk Kennel Klubs Tidsskrift, NKKT) kunde läsas följande år 1916:
De tyske schäferhunde har gjort sig fordelaktig bemerket under krigen som fortrinlige sanitets- og vakthunde. Denne race sees forholdsvis sjelden hos os. Den fortjener dog at bli kjendt og utbredt […].
(NKKT 1916, citerad i Lie 1998, 59)5
Det tog inte länge förrän de så kallade ”polishundarna” blev kända och spridda, också i Norge (Thorsen 2001). Norsk Schäferhund Klub grundades 1922 och var år 1929 (tillsammans med den norska harhundsklubben) den största rasklubben i Norge6 (Lie 1998, 79), något den för övrigt också är i dag. Enligt NKK fanns det år 1929 3000 hundar bara i Akerområdet nära Oslo och 600 av dessa ansågs vara schäfer och dobermann (NKKT 1932, citerad i Lie 1998, 83). Dessa hundar fick gradvis ett dåligt rykte, även om detta citat från dagstidningen Aftenposten visar att föreställningarna om bastarderna fortfarande var stark: ”Det kan nok være at mange av disse hunder er racedyr, men de opfører sig ialfald som kjøtere allesammen” (Aftenposten 24.06.1926).
Förslaget om förbud ledde naturligt nog till skarpa protester från ägarna, inte minst på grund av krav på att alla schäfrar och dobermannar skulle avlivas inom tre månader.

Politikerna betonade å sin sida att lagförslaget inte gav tillräckligt skydd mot andra farliga hundraser och att det inte var tillräckligt väl berett (Odelstinget 06.05.1930). Behandling av förslaget sköts därför upp för att ge justitiedepartementet tid att ta ställning till alla frågor. Således fick Kennelklubben och rasklubbarna tid att utveckla en strategi. De två aktuella rasklubbarna erkände att raserna var överrepresenterade med tanke på olyckor, men menade att problemet låg någon annanstans än hos själva hundarna:
Vi er imidlertid fullt klar over at ulykker beklageligvis i utillatelig grad er forvoldt av de to heromhandlede hunderaser, men si slutter oss helt til hvad lægevaktens læge selv herom har uttalt i den avisopsats som proposisjonen citerer, idet vedkommende fremholder at ulykken skyldes shcæferhunder som reker gatelangst uten ledsagelse og opsyn. Det er med andre ord ansvarsløse og likeglade hundeeiere som ikke passer på sine dyr, som i egentligste forstand er skyld i ulykken.
(Uttalande från Norsk Schäferhund Klub och Norsk Dobermannpinscherklubb citerad i Innst. O. XIII 1930, 2)7
I detta uttalande finns två saker som är värda att notera. För det första försöker rasklubbarna vända fokus från ras och över på de lösa hundarna. Som tidigare nämnts var den lösa hunden inte någon ny syndabock i detta sammanhang. I början av 1900-talet, hade den lösa hunden dock följe av en annan grupp oönskade element. Thorsen påpekar i sin artikel ”Hunder, retorikk och klassekamp” (Thorsen 2005) att retoriken som vid tiden användes om herrelösa hundar, bastarder, hade tydliga likheter med retorik kring ett annat socialt ”problem”, nämligen de mänskliga lösdrivarna, människor utan fast bostad. Och även fast denna koppling främst var retorisk, finns det en tydlig uppfattning om ett samband mellan vissa typer av hundar och vissa människor – rashundens ädelhet och exemplariska beteende antogs återspegla ägarens karaktär och klass (Thorsen 2001). Lösa och utagerande schäfrar bröt mot denna bild, de var renrasiga och blev inte associerade med lösdrivare eller andra från de lägre samhällsskikten. Schäfrarna hade i själva verket rakt motsatt funktion, de skulle skydda anständigt folk från just dessa människor. När lagförslaget behandlades igen 1931, blev kapten Ringnes, ledare för Norsk vagtselskap, citerad för att ha sagt att schäfer och dobermann lämpade sig väl för ”försvar och skrämsel mot påträngande slödder” (Ot.prp. nr. 9 1931, 5), och rasklubbarna skrev till det norska parlamentet att familjer skaffade dessa raser för att skydda sig mot det som beskrevs som ”lösa och opålitliga existenser” (skrivelse till Stortinget 1930). För det andra var det enligt rasklubbarna inte hundarna, utan oansvariga hundägare som utgjorde det verkliga problemet. Lösningen borde därmed inte vara förbud mot vissa hundraser, utan mer kunskap och ansvar hos ägarna. Strategin lyckades – enligt NKK:s egen jubileumsbok, var det kennelklubbens arbete som ledde till att lagförslaget 1931 återigen skickades tillbaka till den parlamentariska förvaltningen, där det förblev (Lie 1998, 82).
Försöket att förbjuda schäfer och dobermann kan förstås som en konsekvens av att det blev allt vanligare att ha hund i städer och tätorter och av en hundkultur där ägare släppte ut hundarna på morgonen och lät dem göra vad de själva ville. Det är dock också uttryck för en hundkultur där ras på allvar hade gjort sitt intåg.

modig katt el dum

420822_318204431555859_1572454702_n

1990: Kamphundarna kommer

Efter att det sista lagförslaget skickades tillbaka för ytterligare utredning på 1930-talet blev det tyst om farliga hundar och farliga raser i 60 år. Kennelklubben fortsatte sitt arbete med att förädla hundbeståndet och disciplinera hundar och ägare bland annat genom dressyrkurser (Lie 1998, 122). Men år 1991 kom ett nytt lagförslag om farliga hundar, och den här gången antogs det. I första paragrafen anges att ”syftet med denna lag är att skydda människor och djur mot angrepp och skador från farliga hundar” (Kamphundloven 1991). I nästa avsnitt definieras farliga hundar som särskilt aggressiva, kampvilliga och uthålliga hundar (ibid). En tillhörande förordning förbjöd import, innehav och avel av pitbullterrier, fila brasileiro, tosa och dogo argentino samt import av sperma och embryon av dessa raser (Forskrift nr. 718/1991). I Odelstinget framkom att dessa hundar ansågs vara en särskild typ av hundar, nämligen kamphundar:

[L]oven skal gjelde for « farlige hunder ». Det tenkes spesielt på å ramme «kamphunder», men det er ikke et entydig begrep. De spesielle egenskapene ved kamphunder [aggressivitet, kampvillighet og utholdenhet, forf. anm.] nevnes derfor i definisjonen av hva som må sies å være en farlig hund.

Kamphund nevnes ikke i lovteksten da det kan bli en snevrere ramme for loven enn det som er intensjonen.
(Ot.prp. nr. 45 (1990–1991), 3)9

Innan 1990 var det inte mycket tal om kamphundar i Norge. En sökning i det norska mediearkivet Retriever ATEKST ger totalt 5 träffar på begreppet före 1990 mot respektive 12 under 1990 och 30 under 1991.

I propositionen stod det också att man fokuserade på pitbullterrier och blandraser där pitbull ingick. ”Dessa önskas inte i Norge, och ska vara förbjudna enligt lag” (Ot.prp. nr. 45 (1990–1991), 1). ”Kamphund” kom därmed i första hand att betyda pitbullterrier, eller pitbull, som den ofta kallas. Även detta ord var nytt i norskt sammanhang, och en liknande sökning i arkivet ger inga träffar på pitbull före 1988 (då ordet nämndes en gång), därefter 10 träffar år 1990 och 106 år 1991. Kamphundproblemet kunde dock inte ha varit särskilt omfattande, eftersom antalet pitbulls antogs vara mellan 30 och 40 i hela landet (Odelstinget 03.06.1991), medan de övriga raserna på förbudslistan inte fanns registrerade i Norge överhuvudtaget.
Pitbulls hade inte varit inblandade i några olycksfall i Norge, så vid första anblick kan det tyckas märkligt att de förbjöds. För att förstå orsaken till förbudet, är det nödvändigt att se bortom Norges gränser. Enligt Lodge och Hood blev farliga hundar satta på den politiska dagordningen i hela Västeuropa under 1990-talet (Lodge & Hood 2001), och de kopplar denna trend till importen av just pitbulls, som redan hade ett ganska dåligt rykte. Denna hundtyp härstammar ursprungligen från hundar som används till hundkamp i USA, så kallade bull and terriers (Coile 2002). Hundarna är omgivna av ett antal föreställningar, bland annat att de inte förstår ”normalt” hundspråk och att käkarna går i lås när de biter (ibid). Idag framställs de ofta som oförutsägbara dödsmaskiner i media, men under den första halvan av 1900-talet, var pitbulls populära familjehundar, och figurerade bland annat i den populära TV-showen Little Rascals (Twining et al. 2000), som också sändes på norsk TV på 1980-talet. I slutet av 1980-talet fördes en del av dessa hundar till Europa, och här blev de ofta associerade med kriminalitet, särskilt droger och prostitution (Lodge & Hood 2001). I flera länder, bland annat Storbritannien, var det stort offentligt fokus på olyckliga händelser där hundar av denna typ var inblandade och Norges rasförbud var då också en kopia av rasförbudet i den brittiska Dangerous Dog Act som kom år 1991 (Harding 2012). Ändå var det inte hundarna själva som utgjorde problemet i Norge, lagförslaget beskrevs som en unik möjlighet att förhindra uppkomsten av en farlig och oönskad hundhållning:

Det har ikke vært intensjonen å forby raser som i dag har stor utbredelse og som er aksepterte raser i norske hundemiljøer. Lovreguleringen skal forhindre utvikling av et hundehold som synes unødvendig og uønsket av publikum.
(Ot.prp. 45 (1990–1991), 1)10

”Kamphundar” och oönskad hundhållning ansågs inte utgöra en fara bara för den allmänna säkerheten. I NKK:s jubileumsbok står följande att läsa om kamphundsdebatten: ”Centralstyrelsen insåg faran för att debatten om farliga hundar kunde bli till stor skada för det organiserade och seriösa hundägandet” (Lie 1998, 238). Det seriösa hundägandet ansågs således vara hotat av kamphundarna, och kennelklubben bidrog till att utarbeta lagen och gick långt i att ta på sig äran för att förbudet antogs (ibid). Varför kom inte NKK de utsätta raserna till undsättning som år 1930? En anledning var förmodligen att pitbulls aldrig har erkänts som ras av den internationella organisationen Fédération Cynologique kennel Internationale (FCI), och heller inte av NKK. De ansågs vara en blandras, och därmed av föga intresse för kennelklubben. De andra raserna på förbudslistan hade som nämnts inte registrerats i Norge, och hade därför inga försvarare i NKK. Till skillnad från 1930, då debatten handlade om populära raser som också var kända för samhällsnyttigt arbete som tjänstehundar, var det denna gång tal om ett litet antal relativt okända hundar av tvivelaktig ras, en ras som i allmänhetens ögon kopplats till kriminalitet och som hade ägare som inte var organiserade i rasklubbar och NKK. Med andra ord var det hundar och ägare kennelklubben hade råd att offra till förmån för det ”rätta” hundägandet som dominerades av välkända raser och (förmodade) ansvarsfulla ägare.
Ett resultat av ”kamphunddebatten” var att den tidigare distinktionen mellan blandrashundar och renrasiga hundar nu utökades med en distinktion mellan bra och dåliga raser, en distinktion de flesta inblandade tycktes acceptera utan invändningar. Undantaget var medlemmar i det liberala partiet Fremskrittspartiet. En utav deras representanter påpekade bland annat att debatten om lagen tycktes visa konflikten mellan ägare av rashundar i NKK och vad han beskrev som ”ägare av vardagens norska bastarder i stad och på landsbygd” (Oscar Hillgaar i Odelstinget 03.06 1991, 472).

Trots att rashundar nu var väl etablerade, hade spänningarna mellan rashundar och blandraser på inget sätt försvunnit. Och på samma sätt som herrelösa hundar blev förknippade med lösdrivare, och ”polishundar” med ordningsmakten och anständiga medborgare, blev även ”kamphundar” förknippade med en viss typ av människor. Att det kanske först och främst var människorna och inte hundarna som ansågs vara problematiska, sågs bland annat i propositionens uttalanden om att en hund som försvarade ägaren i en nödsituation var uppskattad, medan ”vissa miljöers” innehav av hund till självförsvar var oönskat (Ot.prp. nr. 45, 5).

Vilken typ av hundägare hunden försvarade var således en viktig faktor för om beteendet ansågs vara önskvärt eller inte. Fremskrittspartiet antecknade följande notering om detta: ”Dessa medlemmar kan knappast förstå att en hunds försvar av ägaren skall accepteras eller inte, beroende på ägarens position på den sociala rangskalan” (Innst. O.nr 63 (1990–91), 4).
Fremskrittspartiet var ganska ensamt i sina invändningar. Då en hund inte kan skilja mellan vad som mänskligt sett är försvar av en anständig person mot farliga personer i en nödsituation, och att försvara farliga personer, blev lösningen att förbjuda de hundar som associerades med ”vissa miljöer”, något som igen ledde till ett förbud som fastslog att farlighet var medfödd, ärftlig och synlig. Import av sperma och embryon förbjöds och hundar som kunde misstas för hundar av farlig ras eller blandraser där farliga raser ingick, ansågs också vara farliga och olagliga om inte ägaren kunde dokumentera hundens rasidentitet med stamtavla eller registreringsbevis och ID-märke. Om detta saknades, skulle hunden anses som olaglig (Forskrift nr. 718/1991). Ras, som tidigare exklusivt varit kennelklubbens domän, blev således en fråga för staten. I och med att hundar av blandras i allmänhet saknade stamtavla och inte kunde registrera sig i NKK, innebar det i praktiken att blandraser med fel utseende blev rättslösa.

2004: American staffordshire-terrier – hund med kategoriseringsproblem

I efterdyningarna av en händelse år 2002, där ett barn dödades av en flock lösa polarhundar, blossade den offentliga debatten om farliga hundar upp igen i Norge. Som ett eko av propositionen från 1930, skrev Justitiedepartementet följande år 2003:
I de senere år har det vært flere tilfelle i Norge hvor hunder har drept eller rettet alvorlige angrep mot barn. Deler av hundeholdet der folk bor tett, særlig i drabantbyer, synes å utvikle seg på en måte som kan gi sosial uro, frykt og problemer, også for folk som selv har vanlige hunder.
(Ot.prp.nr. 48 (2002–2003), 8)11
Vad som här presenteras som ett problem, är egentligen två: Hundar som skadar (barn) och hundar som skapar rädsla, även hos personer med ”normala” hundar. Trots att det utökade rasförbudet i efterhand ofta framställdes som en konsekvens av ovanstående hundattacker, ingick ingen av de raser som faktiskt hade dödat och skadat barn i Norge i förbudet. Det var då heller inte i första hand riktat mot hundarna som bet barn, utan mot hundar som orsakade ”social oro, rädsla och problem”. Det visade sig att det ursprungliga kamphundsförbudet varken hade lett till färre pitbulls (enligt NKK fanns det nästan 1000 av dem i landet vid denna tidpunkt) eller förhindrat utvecklingen av en speciell typ av oönskad hundhållning. Denna blev lokaliserad till förorterna på östra sidan av Oslo och kopplad till så kallade kamphundsmiljö (Ot.prp. nr 48 2002–2003). I propositionen kom det fram att dessa människor och hundar spred skräck bland ”vanliga människor” (Ot.prp. nr 48 2002–2003,180), och polisen på Stovner, ett område som ofta nämndes i samband med kamphundar, genomförde i maj 2002 en stor insats som kallas Operation Pitbull för att bli av med dessa hundar (Dagbladet 12.07.2002). Vem var det då som hade kamphundar? Genom media kopplades hundarna till olika former av brottslig verksamhet, inklusive hundkampar (Dagbladet 12.07.2002), rån (Aftenposten 13.03.2002) och våldsbrott (VG 15.09.2002). Det rådde en föreställning om att kamphundsmiljön bestod av tungt kriminella som använde hundar till hundkamp, som vapen eller som en statussymbol. Men det fanns också en annan aspekt av kamphundsproblematiken:
I mange nabolag er det noen få hunder som skaper frykt ved å gå løse og anfalle/angripe mennesker og dyr. Dette gjelder alle typer hunder, men det er en klar overvekt av kamphundlignende hunder som kan være krysninger av en eller flere av de ovennevnte rasene [pitbullterrier, american staffordshire-terrier och staffordshire-bullterrier]. Også i disse tilfellene mangler eier ofte dokumentasjon og politiet kan ikke være sikker på hvilke raser som er representert.
(Memorandum från Oslo politidistrikt 17.10.2002, citerad i ot.prp.nr 48 2002–2003, 178).

Som år 1930, verkar en stor del av ”hundplågan” som diskuteras i Odelstinget vara ett resultat av ägare som låtit sina hundar springa lösa. Som citatet ovan visar, kunde detta vara alla typer av hundar, men enligt polisen fanns det en övervikt av ”kamphundsliknande hundar” där rasen inte var dokumenterad. Kamphundsutseendet beskrivs aldrig i lagtexterna, men det går att läsa mellan raderna att det är just utseendet hos pitbull som avses (Ot.prp. nr 48 2002–2003). Alla de aktuella raserna på förbudslistan, med undantag för tjeckoslovakisk varghund, kan sägas ha detta karakteristiska utseende som kännetecknas av kraftiga käkar, kort päls och muskulös kropp. Detta gäller dock också många av de lagliga raserna och blandraserna. Trots osäkerheten kring vilka typer av hundar man pratade om, var förslaget likafullt förbud mot flera raser, däribland american staffordshire-terrier (amstaff). Detta väckte stor debatt då rasen var en populär familj- och utställningshund. Flera remissinstanser, däribland Veterinärhögskolan, ansåg också att ett förbud på rasnivå inte var önskvärt då det ”varken fanns ett bra test /definition /möjlighet för kontroll av ras, och eftersom det förmodligen finns fler variationer inom en ras än mellan raser vad beteende angår” (Ot.prp. nr.48 2002–2003, 178). Också parlamentets justitieutskott var kritiskt till förbudet och skrev bland annat följande kommentar:

Dette flertallet mener man i større grad må gjøre noe med de enkelte miljøene og eierne som produserer aggressive og farlige hunder, enn å stigmatisere enkelte hunderaser. Dette flertallet viser til at nyere, norsk og internasjonal, forskning om hunder og adferd fastslår at problemadferd hos hund som hos mennesker er et resultat av samspill mellom gener og miljø. Nyere svensk forskning konkluderer bl.a. med at det ikke er mulig å sette sammenheng mellom farlige hunder og spesifikke hunderaser, da uønskede egenskaper hos alle hunderaser kan utvikles og forsterkes gjennom avl.
(Innst. O. No 91 (2002–2003), 18)13

Ändå slutade det med ett utökat rasförbud. Även om majoriteten inte ansåg american staffordshire-terrier vara en farlig kamphund, var man överens om att det ursprungliga rasförbudet från 1991 skulle utökas. Pitbullterriern ansågs därmed fortfarande vara farlig. Och det visade sig att det var detta som skulle bestämma den amerikanska staffordshire-terrierns öde. En av dem som argumenterade hårdast för förbudet var det socialistiska partiets representant Inga Marte Thorkildsen. Hon motiverade på följande sätt:

[v]i går inn for at amstaffen skal inn i denne forskriften. Det gjør vi fordi politiet mener det er umulig å håndheve det allerede eksisterende pitbullforbudet uten at også amstaffen blir forbudt, rett og slett fordi det ikke går an å skille de to rasene fra hverandre ved DNA-prøver, og vi har fått særdeles mange innspill på at amstaffen brukes som kamuflasje for pitbull.
(Inga Marte Thorkildsen i Odelstinget 27.05.2003, 48)14

Genom att utöka det ursprungliga rasförbudet måste american staffordshire-terrier också placeras på förbudslistan då det inte var möjligt att skilja den från pitbullterrier. Som tidigare nämnts, härstammar pitbullterriern från hundar som använts i hundslagsmål i USA. Detta var hundar med stor variation i storlek och utseende, och därmed inte lämpade för kennelklubbars standardiseringar. Det finns amerikanska klubbar som godtar en standardiserad variant som kallas American Pit Bull Terrier (APBT) som ras, men den är, som tidigare nämnts, inte godkänd av FCI. På 1930-talet började dock några uppfödare avla mer för utseendemässigt enhetliga linjer, och dessa hundar godkändes av FCI under namnet American Staffordshire Terrier – ”american” för att skilja hundarna från den redan erkända engelska rasen staffordshire-bullterrier (Coile 2002). ”Pitbull” och american staffordshire-terrier kan därmed sägas ha samma ursprung och det gick rykten om att pitbulls smugglades in i landet med falska stamtavlor och att valpar byttes ut mot varandra. Som ett resultat av detta introducerade NKK obligatoriskt blodprov av amstaff år 2002 som ett villkor för att få valpar registrerade. Dessa blodprover kunde bara fastställa om en hund verkligen hade de föräldrar djurets stamtavla hävdade att den hade – det är inte möjligt att ta ett blodprov av en slumpmässig hund och avgöra om det är en pitbull eller en amstaff, vilket inte kommer som en överraskning med tanke på det gemensamma ursprunget. För att komplicera det hela ytterligare används termen ”Pit Bull” i USA i allmänhet om hundar med ”pitbulliknande utseende” oavsett om de är renrasiga eller inte (Gladwell 2006, Delise 2007). Vad en pitbullterrier eller pitbull i norsk kontext verkligen är, är således svårt att säga. Det kan vara en American Pit Bull Terrier, eller så kan det vara en pitbulliknande hund, vilken som helst, som inte har papper på att den inte är en pitbull. Journalisten Malcolm Gladwell skriver i artikeln ”Troublemakers. What pitbulls can teach us about profiling” att pitbulls på grund av detta är hundar med kategoriseringsproblem (Gladwell 2006). Detsamma kan i ännu högre grad sägas gälla för american staffordshire-terrier – var den egentligen pitbull, en ras som enligt NKK inte existerar?

NKK var i princip positiv till att vidareutveckla det ursprungliga rasförbudet och gav bland annat följande uttalanden i samband med förarbetet:
Ingen ønsker farlige hunder, og i denne sammenheng finnes i dag kamphundloven med tilhørende forskrifter som forbyr visse raser. Etter vår oppfatning er det viktig at man følger utviklingen og at angivelsen av farlige raser utvides ved behov. Vi finner det også riktig å påpeke at det var Norsk Kennel Klub som tok initiativet til og var med i forarbeidet for og til denne loven.
(Gemensamt uttalande från Norges Jeger- og Fiskerforbund, Norsk Hundekjørerforbund og Fuglehundklubbenes forbund 20.03.2002, citerad i Ot.prp.nr 48, 176)15

Detta förändrades när american staffordshire-terrier hamnade på förbudslistan.

Plötsligt var det en populär ras med organiserade ägare som drabbades, och NKK tvingades ompröva sitt tidigare ställningstagande. I sitt remissvar citerade NKK Norges veterinärhögskolas kommentar om att det var större variation inom en ras än mellan raser, en uppseendeväckande kommentar från en organisation där standardiserat utseende och beteende betraktas som kärnvärden. Sedan slog NKK fast att ”[i] ljuset av den senare tidens utveckling och nyare forskning, har NKK konstaterat att man inte bör förbjuda hundraser” (NKK 2004, 2). Intressant nog började NKK vid denna tidpunkt också att föra blandrasernas talan. I remissvaret påpekade de att kravet på dokumentation normalt sett är oproblematiskt för de hundägare som har sin hund i NKK:s hundregister, men att de övriga hundägarna, som NKK antog utgör mera än hälften av norska hundägare, skulle bli rättslösa (NKK 2004, 6). Den här gången hjälpte dock inte kennelklubbens protester och förbudet infördes. Enligt § 19 i Lov om hundehold (2003) och Forskrift om hunder är sex raser förbjudna, och hundägare måste kunna dokumentera hundens ras eller typ om det finns tvivel om en hund tillhör en farlig ras eller blandras. Minimikravet är att hunden ID-märks med mikrochip knutet till ett registreringsbevis med DNA-kod och en tillhörande stamtavla (Forskrift nr 1204/2004).

LÄS HELA ARTIKELN HÄR

Vad är fel med den Danska hundlagen… ”fint folk och deras hundar”

”Fint folk” deras hundar rör vi inte . Även om de biter.

Danmark-

Moral och känslor

Vad är fel med den Danska hundlagen… ”fint folk och deras hundar”


Hvad er op og ned på hundelovsdiskussionen?

Af Vibeke Knudsen, Dansk Kennel Klub.

 Hundeloven skal til serviceeftersyn her i 2013. DKK oplever ikke, at danske hundefolk ønsker at åbne døren for pitbulls og andre papirløse hunde med risiko for pitbull-islæt. Til gengæld er det vigtigt at få ændret bestemmelserne for, hvornår politiet kan lade andre hunde aflive.

 Begrebsforvirring

Sagen om schæferhunden Thor har fyldt i medierne, men mange af indslagene har foretaget sammenblanding af nogle principielt helt forskellige problemstillinger. Ud over historien om schæferhunden Thor og familiehunden Anton brugte TV2 således bl.a. et klip fra maj 2011, hvor en grædende dyrlæge, Jette Marqvorsen, havde påtaget sig opgaven med at aflive to kuld ulovlige hvalpe. Vi har også fået præsenteret et klip, hvor en åbenlyst ulovlig hund var blevet ”reddet” af et internat, men imidlertid efterfølgende måtte aflives, fordi videreformidling af de ulovlige hunde er en overtrædelse af loven. Alt sammen blev – i én pærevælling – brugt til at illustrere både lovens og politiets urimeligheder.

 Hold tungen lige i munden

Derfor er der brug for, at alle – incl. politikere og journalister – gør sig klart, hvad man taler om.

Nogle hunde/hvalpe bliver aflivet, fordi de tilhører forbudte racer/blandinger. Hvis man genser hele det oprindelige indslag fra maj 2011 med dyrlæge Jette Marqvorsen, vil man se, at hun i denne kategori af sager – korrekt efter DKK’s opfattelse – ikke retter sin kritik mod loven eller politiet, men mod de personer, som for at tjene penge fortsætter med at opdrætte de ulovlige hunde.

Noget tilsvarende gælder hunden fra internatsklippet. Hunden er forbudt efter loven og må ikke overdrages, derfor skal politiet sørge for, at den bliver aflivet.

Her er loven forholdsvis enkel. Hvis man overholder den og lader være med at opdrætte eller anskaffe en ulovlig hund, så opstår denne type af sager ikke.

Andre hunde bliver aflivet, ikke fordi de er forbudt, men fordi de har været gerningshunde i en konkret bidepisode. Her er sagen mere kompliceret, og DKK har tidligere (HUNDEN nr. 10/2011) gennemgået nogle konkrete eksempler.

 Thorsagen

Schæferhunden Thor havde i september 2012 – angiveligt efter at være blevet forskrækket over en mindre hund, som sprang frem under en container – bidt den anden hund. Umiddelbart så biddet ikke så slemt ud og parterne gik hver til sit, men dagen efter måtte den mindre hund til dyrlægen og have såret renset op og syet med et enkelt sting.

På den baggrund mente politiet nu, at Thor skulle aflives, fordi loven definerer skambidning ved, at offeret skal sys hos dyrlægen.

Denne sag afslører to problemer, dels lovens definition af skambidning, dels politiets brug af loven i den konkrete sag. Lad os begynde med det sidste.

 Politiets håndtering

I lovens § 6, stk. 5 står der: Hvis en hund ved et overfald (redaktionens understregning) har skambidt et menneske eller en anden hund, skal politidirektøren lade hunden aflive. I sagen om Thor er der ikke tale om, at Thor har overfaldet en anden hund. Han er blevet forskrækket og har bidt fra sig. Det er noget andet. Derfor er det ikke § 6, stk. 5, der skal anvendes. I stedet skal man anvende § 6, stk. 2 (se boks).

Der foreligger en afgørelse fra retten i 2011 i en sag med mange paralleller. Her blev det fastslået, at hunden Django ikke skulle have været krævet aflivet, fordi han havde bidt fra sig, da en løs hund på voldsom vis løb hen til ham.

På baggrund af disse forhold rettede DKK sammen med Dyrenes Beskyttelse – inden Thor blev ”kidnappet” – henvendelse til Nordsjællands Politi med en opfordring til at revurdere sagen, som vi simpelthen opfatter som udtryk for fejlagtig sagsbehandling. Ved redaktionens slutning har vi endnu ikke modtaget svar på de to store foreningers henvendelse. Men vi agter ikke at lade sagen falde. Vi mener, at politiet i denne sag hverken har fulgt lovens ånd eller lovens bogstav.

 Hvornår er der tale om et overfald?

Forløbet i Thorsagen illustrerer tydeligt, at der ved den igangværende revision af loven bliver brug for at få præciseret og nuanceret, hvornår der er tale om et overfald, hvornår der er tale om to hunde, der ”siger noget til hovedet af hinanden” og hvornår der er tale om en hund, der hakker ud i forskrækkelse eller selvforsvar. Nogle situationer kan formodentlig beskrives objektivt og håndteres af politiet (f.eks. hvis offerhunden er i snor og overfaldes af en løsgående/løsreven gerningshund).

Men en række situationer kræver – efter DKK’s klare opfattelse – involvering af en hundesagkyndig til vurdering af selve forløbet (f.eks. hvis gerningshunden er i snor og bider en løsgående hund, som løber hen til den, eller hvis begge hunde er løse). På baggrund af en vurdering af forløbet kan den sagkyndige evt. kræve gerningshunden ind til testning mhp. at vurdere, om der bør træffes nogle af de foranstaltninger, som § 6, stk. 2 giver mulighed for. Men i alle sådanne sager må man som hundeejer ikke bare være overladt til en ren politimæssig vurdering. Det skaber alt for stor utryghed hos ejere af helt almindelige hunde.

 ————

 BOKS

Hundelovens § 6, Stk. 2.

Hvis en hund har forvoldt skade på et menneske eller anden væsentlig skade, hvis hundens eller besidderens adfærd er af en sådan karakter, at den er egnet til at skabe frygt i sine omgivelser, eller hvis der i øvrigt er grundlag for at antage, at den pågældende hund kan være farlig for sine omgivelser, kan politidirektøren

1) give besidderen pålæg om, at den ejendom, hvor hunden holdes, skal være indhegnet af et hegn på op til 1,8 meter i højden, der skal være forsynet med en sluselåge,

2) give besidderen pålæg om, at hunden kun må luftes af besidderen eller af andre navngivne personer over 18 år og ikke må luftes sammen med andre hunde,

3) give besidderen pålæg om, at hunden, når den ikke holdes indelukket, skal føres i bånd, herunder pålæg om, at hunden skal føres i et bånd, der højst er 2 m langt, eller skal være forsynet med forsvarlig, lukket mundkurv eller begge dele, eller

4) træffe afgørelse om at lade hunden aflive.

Hundelovens §6, stk. 5

Hvis en hund ved et overfald har skambidt et menneske eller en anden hund, skal politidirektøren lade hunde aflive.

 ————-

 Hvornår er der tale om skambidning?

Som loven ser ud i dag, er definitionen af skambidning ikke god nok. Juristerne, som har forfattet bemærkningerne til loven, har forsøgt at beskrive noget, som nemt kunne måles: Hvis offeret har behov for at blive syet, så er det skambidning.

Men en sådan forenklet fremstilling duer ikke. Den rammer hunde, som har afgivet et enkelt overfladisk bid eller ”hak”, hvor såret efterfølgende kræver dræn og syning, hvilket hundebid meget let kommer til. Det er situationer, som nemt kan opstå mellem helt almindelige hunde – måske endda i leg. Til gengæld har der været et grotesk eksempel på, at en hund, som overfaldt en lille hund og knækkede nakken på den i en enkelt voldsom rusketur, blev frikendt, fordi der ikke var bidt hul i den døde hund!

Dansk Kennel Klub har allerede tilbage i september 2010 gjort indsigelser over for Rigspolitiet og Justitsministeriet (som den gang var ansvarlig for lovområdet) mod definitionen af skambidning. Det gjorde vi sammen med Den Danske Dyrlægeforenings repræsentant i den tidligere justitsministers hundeudvalg, som samtidig er en af politiets sagkyndige. Man kan læse indsigelsen og forslag til ændring på www.dkk.dk. Skriv bestemmelser om skambidning i søgefeltet.

 Husk baggrunden

Som en gammel redaktør på HUNDEN en gang udtrykte det, så er mands minde ca. 14 dage. Med det mente hun, at mange – medier og enkeltpersoner – er tilbøjelige til at lade sig rive med af en øjeblikkelig stemning.

Her vil DKK gerne erindre om, hvad det var, som førte frem til, at politikerne tog hundeloven op til revision i 2010. Fra ca. 2000 og frem – accelererende fra ca. 2005 – modtog DKK og lokale medier oftere og oftere meddelelser om hunde, som var blevet overfaldet og skambidt eller bidt ihjel af hunde af pitbulltype (også betegnet kamphunde eller muskelhunde, men lad ordkløveriet fare, de fleste ved godt, hvad der menes). I mange sager foretog politiet sig absolut intet, og gerningshunden kunne fortsætte sin fremfærd over for andre hunde og sprede skræk og rædsel i kvarteret.

I 2003 var der – på DKK’s foranledning – foretaget en ændring af hundeloven, så politiet kunne gribe præventivt ind over for en hund, som blev vurderet som farlig. Den mulighed blev aldrig anvendt – muligvis af ressourcemæssige årsager, fordi sagerne blev vurderet som tunge at løfte bevismæssigt. Vi havde håbet på, at det var muligt at løse problemerne på individplan. Det gik desværre ikke. Derfor stillede bl.a. DKK, men også andre, krav om at der måtte ske noget.

 

Dét, der skulle gøres noget ved, var ikke hundebid i almindelighed, hvoraf den altovervejende del foregår i private hjem med kendt gerningshund. Det kan ikke løses gennem lovgivning. Dét lovgivningen kan og skal forsøge at regulere, er først og fremmest hundes overfald på mennesker og på andre hunde i det offentlige rum eller på offerets egen bopæl.

 

På den baggrund foreslog DKK med opbakning fra DcH (Danmarks civile Hundeførerforening), som var de to repræsentanter i den daværende justitsministers hundeudvalg med praktisk hundekendskab, at der blev indført krav om, at alle hunde, der lignede pitbulls/kamphunde/muskelhunde, skulle føres i snor og bære mundkurv, når de ikke var sikkert hegnet inde på egen matrikel. For noget skulle der gøres.

Juristerne i departementet, hos Rigsadvokaten og hos Rigspolitiet vurderede, at den model ikke var praktisk gennemførlig og et flertal i Folketinget valgte som bekendt herefter en model med forbud mod en række racer og blandinger, hvori disse racer indgik.

Man skal hæfte sig ved, at det samlede udvalg, som – ud over embedsmændene – også omfattede Dyreværnsrådet, Dyrenes Beskyttelse og Den Danske Dyrlægeforening, var enige om, at både DKK’s/DcH’s forslag og forbudsmodellen ville kræve anvendelse af den såkaldt omvendte bevisbyrde. Der var også enighed om, at krav om kørekort etc. kunne være udmærkede af andre årsager, men at de ikke ville løse problemerne med pitbulltypernes overfald i det offentlige rum.

 Racer/typer med særlige egenskaber

Hunderacer og -typer er ikke ens. Vi mennesker har gennem århundreder avlet bestemte hundetyper for at opnå bestemte egenskaber. En border collie kan hyrde får. En beagle kan følge et spor. En engelsk setter kan tage stand for en fasan. En foxterrier eller en dansk/svensk gårdhund kan slå mus og rotter ihjel. Vi har nemlig fremavlet nogle funktionelle egenskaber, som er ”genetisk indbygget” i racen. Egenskaberne er ikke lige udtalte hos alle individer i racen. Nogle af egenskaberne kan man yderligere udvikle gennem træning, men de ligger indlejret i hunden – også selv om man ikke træner den.

Mange steder i verden finder mennesker det desværre interessant at se på hundekampe. Derfor er der også fremavlet racer/typer, som er gode og effektive, når det gælder om at udradere en anden hund. Det drejer sig om pitbulls og diverse blandinger, hvor pitbulls indgår (pit = ”ring” ligesom i boksning, hvor organiserede kampe finder sted). Ligesom foxterrieren eller gårdhunden slår rotter ihjel uden at være trænet til det eller kommanderet til det, gør pitbullen det samme med andre hunde og hunden skelner ikke selvfølgelig ikke mellem, hvornår den er ”på arbejde”, og hvornår den bare smutter ud af haven.

Disse hunde mener DKK ikke, at vi har plads til i samfundet.

 —————

 BOKS

Pitbulls

Karakteristisk for disse hunde er

  • at de retter deres byttedrift (ikke aggression) mod artsfæller dvs. andre hunde. Der er altså ikke tale om aggression, som hos almindelige hunde har til formål at skræmme en modstander væk fra hvalpe, tæver, føde eller revir, og som typisk stopper, så snart modstanderen overgiver sig eller flygter, men om en form for fremavlet, fejlrettet byttedrift.
  • at de ikke varsler overfald
  • at de ikke respekterer en overgivelse fra offeret
  • at de bliver opildnede af smerte

 

Gennem denne video får man et indblik i disse hundes adfærd. Ligesom hos en ”tændt” rottehund kan man i flere af klippene se pitbullen logre, fordi den er i gang med det, den er god til. Der advares mod barske videoklip.

————–

Den mest bitande hunden i Danmark är schäfern, som är ansvarig för en tredjedel av de totalt 5000 hundbett, som varje år registreras i Danmark

————-

German Shepherd attacks its owner

————-

————-

BOKS

Bidstatistik

Man siger, der findes tre slags løgne: hvide løgne, sorte løgne og statistik. Når man kan høre eller læse, at golden retrievere, gravhunde og schæferhunde ligger øverst i bidstatistikken, skal man lige holde ørerne stive.

I opgørelserne skal man vide, hvor mange hunde, der findes af den pågældende race/type. Hvis der findes 5 gange så mange golden retrievere som samojedhunde, så vil der også – alt andet lige – være 5 gange som mange golden retriever bidepisoder. Det forhold er der ikke taget højde for i eksisterende opgørelser.

Og så skal man naturligvis kende omstændighederne.

Ved bid/overfald på mennesker: Er skadelidte en person (barn/kammerat/voksen), som hunden kender, men som måske har fået et ”hak”, fordi de ikke har respekteret hundens grænser? Er det en kondiløber, som bliver bidt i buksebenet og har fået en rift? Eller er det en fremmed, som udsættes for et egentligt overfald?

Ved bid/overfald på andre hunde: Har der været forudgående kontakt (leg/hilsen), eller var der tale om et uprovokeret overfald? Var gerningshunden hhv. offerhunden i snor ved overfaldet?

 

DKK har gennem de seneste 10-12 år opfordret Justitsministeriets departement, Rigspolitiet og Politimesterforeningen til at sørge for at samle alle hundesager i ét samlet register hos politiet. Hvis det var sket, så havde man haft kendskab til de sager, som det giver mening at medtælle, nemlig sager, som var foregået i det offentlige rum (eller sågar i ofrenes egne haver) og som var blevet politianmeldt.

Det overblik havde man ikke, da loven blev til i 2010. Oplysninger om hunde, der var blevet overfaldet og skambidt eller bidt ihjel fandtes slet ikke – og det var ellers her, DKK oplevede de store ændringer op gennem årtiet.

Skadestuestatistik skelner ikke mellem – på den ene side – den altovervejende del af skader, hvor offeret er blevet bidt af familiens eller vennernes hund, eller skader hvor en af politiets tjenestehunde har bidt en fodboldbølle, mens den var på arbejde og – på den anden side – det, folk frygter og som loven skal regulere: skader, hvor man selv eller ens hund bliver overfaldet og skam- eller ihjelbidt af en fremmed hund.

Derfor kan man heller ikke forvente at kunne basere en lovrevision på statistik, da der ikke kan foretages en meningsfuld før-og-efter optælling af det, som vi ønsker at regulere: overfald med skambidning/ihjelbidning i det offentlige rum. Man er nødt til at indtænke faglig viden om hundes adfærd og man er nødt til at tage hensyn til tryghedsfølelsen – så subjektiv den end måtte være – hos både hundeejere og den øvrige befolkning.

 —————–

 Hvad nu?

Fra 2012 har lovgivning vedr. dyr været lagt ind under Fødevareministeren. DKK vil naturligvis gøre alt, hvad vi kan for at få justeret lovgivningen, så den kommer til at fungere efter sin hensigt: Mennesker med almindelige, velfungerende hunde med naturlig adfærd skal kunne færdes med dem under behørigt ansvar over for omgivelserne. Sker der et uheld, hvor en hund anmeldes for at have bidt en anden hund, skal der involveres en sagkyndig i vurdering af situationen mellem de to hunde, hvis begge hunde har været løse eller hvis gerningshunden har været i snor.

 Hvad angår pitbulls og racer/typer/blandinger med pitbull-islæt (som bandog og amerikansk bulldog), så bør forbuddet mod disse hunde opretholdes.

Det er fortsat af afgørende betydning, at det er hundeejeren, som har bevisbyrden og som skal dokumentere, at han/hendes hund ikke er en sådan forbudt hund.

Den omvendte bevisbyrde skal udvides til at gælde hunde født før 17. marts 2010, som ejerne fik lov til at beholde, hvis de føres i snor og bærer mundkurv. Ellers bliver opgaven med at give disse snor- og mundkurvspålæg urimeligt vanskelig for politiet. Det kan vi se afspejlet i, at der i visse kvarterer stadig ses mange pitbull-lignende hunde uden snor og mundkurv til stor utryghed for omgivelserne.

Et par racer på forbudslisten har en oprindelig baggrund som kamphunde og/eller kan forveksles med pitbulltyper, men har gennem generationer været avlet som familiehunde/til andre formål. Sådanne hunde – men kun med kendte aner dokumenteret gennem en DKK-stambog og avlet udelukkende på mentaltestede/-godkendte forældredyr – kan gøres tilladt på særlige vilkår. De skal føres i snor og bære mundkurv og deres have skal være hegnet sikkert ind. Denne model vil medføre to ting: 1) at de mange snydere, som gennem årene har belastet racen amerikansk staffordshire terrier (amstaff) ved at betegne deres pitbulls som amstaffs, fremover ikke får den mulighed, fordi de skal kunne fremvise en stambog med dokumentation for hundens aner og 2) at omgivelserne ikke skal føle sig utrygge på, om der er tale om en ulovlig hund eller en ægte amerikansk staffordshire terrier, når de møder en sådan hund.

Forbud mod øvrige FCI anerkendte racer skal ophæves.

—————–

BOKS

Afklaring af begrebet overfald – sagkyndige skal vurdere episoderne.

Præcisering og justering af begrebet skambidning.

Opretholdelse af forbud mod pitbulls og pitbull-lignende eller -iblandede hunde (herunder amerikansk bulldog og bandogs).

Ophævelse af forbud mod visse racer FCI-anerkendte racer (amerikansk staffordshire terrier og dogo argentino) på særlige vilkår (DKK-stambog, mentaltestede forældredyr, snor, mundkurv, sikker indhegning).

Ophævelse af forbud mod øvrige FCI-anerkendte og FCI-stambogsførte racer.

————

”Fint folk” deras hundar rör vi inte . Även om de biter.

Danmark-

Moral och känslor

Det Danska rasförbuden är som väntat en flopp!

Danmark: Statistik -Två år med rasförbud:

Danmark: Statistik -Ett år före förbudet & ett år efter:

Norge: Reell mulighet for endring av Hundeloven på trappene -At loven rammer urettferdig er også politikere enige om.

England: “Deal with the deed not the breed”  The Kennel Club is campaigning for the overhaul of existing dangerous dogs legislation. This Act has led to thousands of dogs every year kept in kennels for many years or euthanased simply because of their breed or type.

420822_318204431555859_1572454702_n

Dog Bite Risk and Prevention: The Role of Breed


This information has been prepared as a service by the American Veterinary Medical Association’s Animal Welfare Division: PDF version

BREEDS IMPLICATED IN SERIOUS BITE INJURIES, CONTROLLED STUDIES, AGGRESSIVE BREEDS, PIT BULL TYPES, BREED BANS,

National Animal Control Association Guideline Statement:

Dangerous and/or vicious animals should be labeled as such as a result of their actions or behavior and not because of their breed.

Image

%d bloggare gillar detta: