Arkiv

Posts Tagged ‘Media och Kamphundar’

Farliga hundar eller farliga människor. Disciplinering av hundar och hundägare i Norge.


Bra och dåliga raser och bra och dåliga människor. De farliga hundarna i lagstiftningsarbetet och åtgärderna mot dem säger något om förändringen från ett synsätt där rashunden blev associerad med personer med hög moralisk standard och blandraser med ”vanligt folk” till ett förmodat sammanhang mellan bra och dåliga raser och bra och dåliga människor.

Enligt Lodge och Hood är ett etablerat ”klassystem” för hundägare associerat med social klass en viktig del av bakgrunden till den rasbaserade europeiska ”farlig hund”-problematiken under 1990-talet och senare (Lodge & Hood 2001). I USA porträtterar medierna pitbullägare som människor som ”vanliga medborgare” upplever som farliga (Twining et al. 2000) och samma trend ser vi med kamphundar i Norge. Till skillnad från ”polishundarna” från 1930, vilka ansågs tillhöra goda medborgare som det var möjligt att upplysa var det aldrig tal om att försöka påverka kamphundsägare. Problemet låg inte bara hos hundens antagna medfödda kvaliteter, utan också i att ägarna ansågs vara människor som redan befann sig i samhällets utkanter.

Gränserna mellan hundar och människor blir tunn i dessa fall, och det blir en öppen fråga om vem som egentligen utgör målet för rasförbuden år 1991 och 2004: farliga hundar eller farliga människor. I stället för att gripa in mot personerna i ”kamphundsmiljön” och deras bruk av hundar, blir det dock hundarna som man försöker kontrollera genom rasförbud.

”Farlig hund” Disciplinering av hundar och hundägare i Norge.

”FARLIG HUND” SOM DISKURSIV KONSTRUKTION
Disciplinering av hundar och hundägare i Norge
Ane Møller Gabrielsen är doktorand vid Institutt for tverrfaglige kulturstudier vid Norges teknisk-naturvitenskaplige universitet i Trondheim.

Hunden omtalas ofta som människans bästa vän, men det gäller inte alla hundar. Med jämna mellanrum hamnar ämnet farliga hundar på den offentliga agendan, och då vanligen i samband med hundattacker mot barn. Ofta följs sådana angrepp av krav på strängare lagstiftning, och i dag är sex hundraser förbjudna i Norge då de anses som
farliga. Norge är inte ensamt om denna typ av restriktioner – liknande förbud finns över hela Västeuropa, Nordamerika, Australien och Kina (Molloy 2011).

I de nordiska länderna gäller detta Danmark och Norge, medan Sverige, Finland och Island inte har den här typen av begränsningar. Detta innebär att hundars status kan ändra från ”farliga” till ”ofarliga” genom att korsa landsgränser.

I de länder som har rasförbud är det dock inte alltid samma hundar som är förbjudna, och det har heller inte alltid varit samma raser som har ansetts farliga i Norge. Dessa hundars farlighet är med andra ord inte något statiskt och universellt. Det råder dessutom också oenighet från professionellt håll om det finns skäl att hävda att vissa hundraser är farligare än andra, och det nuvarande rasförbudet väckte stor debatt i Norge innan det antogs.
Trots alla paradoxer som följer med så kallad rasspecifik lagstiftning har ämnet inte fått mycket akademisk uppmärksamhet. Några undantag är statsvetarna Martin Lodge och Christopher Hood som har skrivit om farliga hundar och politiska beslut (Lodge & Hood 2001), och medievetaren Claire Molloy som har skrivit om farliga hundar ur ett riskperspektiv (Molloy 2011). Men medan Lodge och Hood betonar hur mediernas överdrivna fokus på hundattacker ställer politikerna inför ett så kallat tvingande val, och Molloy ser rasförbud som ett uttryck för hur hundkroppar ingår i myndigheternas hantering av annorlundahet och offentlig osäkerhet, vill jag betona de föreställningar och antaganden som uttrycks genom rasförbud, och hur dessa förbud har påverkat styrningen av ”vanliga” hundar och hundägare.

I boken Hund! Fornuft og følelser (2001), påpekar etnologen Liv Emma Thorsen att lagar och förordningar har bidragit till att forma den moderna norska hundhållningen som i hög grad präglas av kontroll (Thorsen 2001, 306). År 2003 fick Norge en egen hundlag, Lov om hundehold. Innan detta var alla specifika lagar om hundar inriktade mot just farliga hundar, medan andra bestämmelser som berörde hundar och hundhållning var spridda i andra lagar. Bestämmelserna om hundar samlades på ett ställe på grund av ett förslag från parlamentsledamöter som inleddes så här: ”Med jämna mellanrum händer det att hundar angriper människor” (Dok.nr.8:71 (1997–1998). Vidare hävdade man i förslaget att det fanns fler aggressiva raser och korsningar (pitbulls), att hundar hade blivit vanligare i vissa belastade miljöer, vilket kunde resultera i mer aggressiva hundar, och att hundar tränades till angrepp och bevakning (op.cit.). Alla dessa problem ligger inom ramen för det som vanligtvis menas med ”farliga hundar”, nämligen hundar som anses mer benägna att angripa människor än ”vanliga” hundar. Det finns därmed fog för att hävda att just föreställningar om farliga hundar har varit den drivande kraften bakom hela den lagstiftning som reglerar hundhållning i Norge.

Det är dock inte farliga hundar och deras ägare som skall styras av Lov om hundehold, de är ju per definition olagliga, och hundlagen gäller generellt för ”vanliga” hundar. Jag vill ändå argumentera för att ”farliga hundar” har varit en viktig faktor när det gäller kontroll och styrning av norska hundar och hundägare, och att det därför är viktigt att studera detta fenomen närmare. Jag arbetar därför utifrån följande frågor: Hur har vissa hundraser blivit definierade som farliga? Vad berättar dessa förbud om förståelser av hundar, hundägare och farlighet?

Hur ingår dessa förbud och förståelser i utvecklingen av tekniker för styrning och kontroll av norska hundar och hundägare?

1930-talet: Polishundar

Detta var inte första gången som hundar orsakade kaos och oroligheter i norska städer. Också runt 1900, var ”hundpesten”, eller hundplågan, en ofta debatterad fråga, och polisen klagade över att lösa hundar skrämde och bet både vuxna och barn, utöver att bete sig allmänt olämpligt (Thorsen 2005). Vid den tiden var det blandraserna som fick skulden.

Den föreslagna lösningen på problemet med våldsamma hundar var enkel och konkret, och det första stycket i förslaget till Lov om farlige hunder lydde: ”Det är förbjudet att hålla schäferhund, dobermannpinscher eller hund som är korsprodukter av någon av dessa raser” (Ot.prp. nr. 9 1930, 5). Det fanns för övrigt redan rättsliga befogenheter att tillgripa mot hundar som angrep människor. I den norska strafflagen stod det bland annat att om en hund attackerade en person eller på annat sätt orsakade väsentlig olägenhet, skulle hundägaren bestraffas med böter. Och om hunden fortfarande gick lös efter detta, eller om ”olägenheterna” fortsatte, kunde man kräva att hunden avlivades (Straffelovens § 354, citerad i Innst. O. XIII 1930, 5). Vad var det som var så speciellt med schäfer och dobermann att denna bestämmelse inte räckte?

Båda raserna blev också snabbt populära som tjänstehundar och som sällskapshundar både innanför och utanför sina ursprungsländer. I norska kennelklubbens tidskrift (Norsk Kennel Klubs Tidsskrift, NKKT) kunde läsas följande år 1916:
De tyske schäferhunde har gjort sig fordelaktig bemerket under krigen som fortrinlige sanitets- og vakthunde. Denne race sees forholdsvis sjelden hos os. Den fortjener dog at bli kjendt og utbredt […].
(NKKT 1916, citerad i Lie 1998, 59)5
Det tog inte länge förrän de så kallade ”polishundarna” blev kända och spridda, också i Norge (Thorsen 2001). Norsk Schäferhund Klub grundades 1922 och var år 1929 (tillsammans med den norska harhundsklubben) den största rasklubben i Norge6 (Lie 1998, 79), något den för övrigt också är i dag. Enligt NKK fanns det år 1929 3000 hundar bara i Akerområdet nära Oslo och 600 av dessa ansågs vara schäfer och dobermann (NKKT 1932, citerad i Lie 1998, 83). Dessa hundar fick gradvis ett dåligt rykte, även om detta citat från dagstidningen Aftenposten visar att föreställningarna om bastarderna fortfarande var stark: ”Det kan nok være at mange av disse hunder er racedyr, men de opfører sig ialfald som kjøtere allesammen” (Aftenposten 24.06.1926).
Förslaget om förbud ledde naturligt nog till skarpa protester från ägarna, inte minst på grund av krav på att alla schäfrar och dobermannar skulle avlivas inom tre månader.

Politikerna betonade å sin sida att lagförslaget inte gav tillräckligt skydd mot andra farliga hundraser och att det inte var tillräckligt väl berett (Odelstinget 06.05.1930). Behandling av förslaget sköts därför upp för att ge justitiedepartementet tid att ta ställning till alla frågor. Således fick Kennelklubben och rasklubbarna tid att utveckla en strategi. De två aktuella rasklubbarna erkände att raserna var överrepresenterade med tanke på olyckor, men menade att problemet låg någon annanstans än hos själva hundarna:
Vi er imidlertid fullt klar over at ulykker beklageligvis i utillatelig grad er forvoldt av de to heromhandlede hunderaser, men si slutter oss helt til hvad lægevaktens læge selv herom har uttalt i den avisopsats som proposisjonen citerer, idet vedkommende fremholder at ulykken skyldes shcæferhunder som reker gatelangst uten ledsagelse og opsyn. Det er med andre ord ansvarsløse og likeglade hundeeiere som ikke passer på sine dyr, som i egentligste forstand er skyld i ulykken.
(Uttalande från Norsk Schäferhund Klub och Norsk Dobermannpinscherklubb citerad i Innst. O. XIII 1930, 2)7
I detta uttalande finns två saker som är värda att notera. För det första försöker rasklubbarna vända fokus från ras och över på de lösa hundarna. Som tidigare nämnts var den lösa hunden inte någon ny syndabock i detta sammanhang. I början av 1900-talet, hade den lösa hunden dock följe av en annan grupp oönskade element. Thorsen påpekar i sin artikel ”Hunder, retorikk och klassekamp” (Thorsen 2005) att retoriken som vid tiden användes om herrelösa hundar, bastarder, hade tydliga likheter med retorik kring ett annat socialt ”problem”, nämligen de mänskliga lösdrivarna, människor utan fast bostad. Och även fast denna koppling främst var retorisk, finns det en tydlig uppfattning om ett samband mellan vissa typer av hundar och vissa människor – rashundens ädelhet och exemplariska beteende antogs återspegla ägarens karaktär och klass (Thorsen 2001). Lösa och utagerande schäfrar bröt mot denna bild, de var renrasiga och blev inte associerade med lösdrivare eller andra från de lägre samhällsskikten. Schäfrarna hade i själva verket rakt motsatt funktion, de skulle skydda anständigt folk från just dessa människor. När lagförslaget behandlades igen 1931, blev kapten Ringnes, ledare för Norsk vagtselskap, citerad för att ha sagt att schäfer och dobermann lämpade sig väl för ”försvar och skrämsel mot påträngande slödder” (Ot.prp. nr. 9 1931, 5), och rasklubbarna skrev till det norska parlamentet att familjer skaffade dessa raser för att skydda sig mot det som beskrevs som ”lösa och opålitliga existenser” (skrivelse till Stortinget 1930). För det andra var det enligt rasklubbarna inte hundarna, utan oansvariga hundägare som utgjorde det verkliga problemet. Lösningen borde därmed inte vara förbud mot vissa hundraser, utan mer kunskap och ansvar hos ägarna. Strategin lyckades – enligt NKK:s egen jubileumsbok, var det kennelklubbens arbete som ledde till att lagförslaget 1931 återigen skickades tillbaka till den parlamentariska förvaltningen, där det förblev (Lie 1998, 82).
Försöket att förbjuda schäfer och dobermann kan förstås som en konsekvens av att det blev allt vanligare att ha hund i städer och tätorter och av en hundkultur där ägare släppte ut hundarna på morgonen och lät dem göra vad de själva ville. Det är dock också uttryck för en hundkultur där ras på allvar hade gjort sitt intåg.

modig katt el dum

420822_318204431555859_1572454702_n

1990: Kamphundarna kommer

Efter att det sista lagförslaget skickades tillbaka för ytterligare utredning på 1930-talet blev det tyst om farliga hundar och farliga raser i 60 år. Kennelklubben fortsatte sitt arbete med att förädla hundbeståndet och disciplinera hundar och ägare bland annat genom dressyrkurser (Lie 1998, 122). Men år 1991 kom ett nytt lagförslag om farliga hundar, och den här gången antogs det. I första paragrafen anges att ”syftet med denna lag är att skydda människor och djur mot angrepp och skador från farliga hundar” (Kamphundloven 1991). I nästa avsnitt definieras farliga hundar som särskilt aggressiva, kampvilliga och uthålliga hundar (ibid). En tillhörande förordning förbjöd import, innehav och avel av pitbullterrier, fila brasileiro, tosa och dogo argentino samt import av sperma och embryon av dessa raser (Forskrift nr. 718/1991). I Odelstinget framkom att dessa hundar ansågs vara en särskild typ av hundar, nämligen kamphundar:

[L]oven skal gjelde for « farlige hunder ». Det tenkes spesielt på å ramme «kamphunder», men det er ikke et entydig begrep. De spesielle egenskapene ved kamphunder [aggressivitet, kampvillighet og utholdenhet, forf. anm.] nevnes derfor i definisjonen av hva som må sies å være en farlig hund.

Kamphund nevnes ikke i lovteksten da det kan bli en snevrere ramme for loven enn det som er intensjonen.
(Ot.prp. nr. 45 (1990–1991), 3)9

Innan 1990 var det inte mycket tal om kamphundar i Norge. En sökning i det norska mediearkivet Retriever ATEKST ger totalt 5 träffar på begreppet före 1990 mot respektive 12 under 1990 och 30 under 1991.

I propositionen stod det också att man fokuserade på pitbullterrier och blandraser där pitbull ingick. ”Dessa önskas inte i Norge, och ska vara förbjudna enligt lag” (Ot.prp. nr. 45 (1990–1991), 1). ”Kamphund” kom därmed i första hand att betyda pitbullterrier, eller pitbull, som den ofta kallas. Även detta ord var nytt i norskt sammanhang, och en liknande sökning i arkivet ger inga träffar på pitbull före 1988 (då ordet nämndes en gång), därefter 10 träffar år 1990 och 106 år 1991. Kamphundproblemet kunde dock inte ha varit särskilt omfattande, eftersom antalet pitbulls antogs vara mellan 30 och 40 i hela landet (Odelstinget 03.06.1991), medan de övriga raserna på förbudslistan inte fanns registrerade i Norge överhuvudtaget.
Pitbulls hade inte varit inblandade i några olycksfall i Norge, så vid första anblick kan det tyckas märkligt att de förbjöds. För att förstå orsaken till förbudet, är det nödvändigt att se bortom Norges gränser. Enligt Lodge och Hood blev farliga hundar satta på den politiska dagordningen i hela Västeuropa under 1990-talet (Lodge & Hood 2001), och de kopplar denna trend till importen av just pitbulls, som redan hade ett ganska dåligt rykte. Denna hundtyp härstammar ursprungligen från hundar som används till hundkamp i USA, så kallade bull and terriers (Coile 2002). Hundarna är omgivna av ett antal föreställningar, bland annat att de inte förstår ”normalt” hundspråk och att käkarna går i lås när de biter (ibid). Idag framställs de ofta som oförutsägbara dödsmaskiner i media, men under den första halvan av 1900-talet, var pitbulls populära familjehundar, och figurerade bland annat i den populära TV-showen Little Rascals (Twining et al. 2000), som också sändes på norsk TV på 1980-talet. I slutet av 1980-talet fördes en del av dessa hundar till Europa, och här blev de ofta associerade med kriminalitet, särskilt droger och prostitution (Lodge & Hood 2001). I flera länder, bland annat Storbritannien, var det stort offentligt fokus på olyckliga händelser där hundar av denna typ var inblandade och Norges rasförbud var då också en kopia av rasförbudet i den brittiska Dangerous Dog Act som kom år 1991 (Harding 2012). Ändå var det inte hundarna själva som utgjorde problemet i Norge, lagförslaget beskrevs som en unik möjlighet att förhindra uppkomsten av en farlig och oönskad hundhållning:

Det har ikke vært intensjonen å forby raser som i dag har stor utbredelse og som er aksepterte raser i norske hundemiljøer. Lovreguleringen skal forhindre utvikling av et hundehold som synes unødvendig og uønsket av publikum.
(Ot.prp. 45 (1990–1991), 1)10

”Kamphundar” och oönskad hundhållning ansågs inte utgöra en fara bara för den allmänna säkerheten. I NKK:s jubileumsbok står följande att läsa om kamphundsdebatten: ”Centralstyrelsen insåg faran för att debatten om farliga hundar kunde bli till stor skada för det organiserade och seriösa hundägandet” (Lie 1998, 238). Det seriösa hundägandet ansågs således vara hotat av kamphundarna, och kennelklubben bidrog till att utarbeta lagen och gick långt i att ta på sig äran för att förbudet antogs (ibid). Varför kom inte NKK de utsätta raserna till undsättning som år 1930? En anledning var förmodligen att pitbulls aldrig har erkänts som ras av den internationella organisationen Fédération Cynologique kennel Internationale (FCI), och heller inte av NKK. De ansågs vara en blandras, och därmed av föga intresse för kennelklubben. De andra raserna på förbudslistan hade som nämnts inte registrerats i Norge, och hade därför inga försvarare i NKK. Till skillnad från 1930, då debatten handlade om populära raser som också var kända för samhällsnyttigt arbete som tjänstehundar, var det denna gång tal om ett litet antal relativt okända hundar av tvivelaktig ras, en ras som i allmänhetens ögon kopplats till kriminalitet och som hade ägare som inte var organiserade i rasklubbar och NKK. Med andra ord var det hundar och ägare kennelklubben hade råd att offra till förmån för det ”rätta” hundägandet som dominerades av välkända raser och (förmodade) ansvarsfulla ägare.
Ett resultat av ”kamphunddebatten” var att den tidigare distinktionen mellan blandrashundar och renrasiga hundar nu utökades med en distinktion mellan bra och dåliga raser, en distinktion de flesta inblandade tycktes acceptera utan invändningar. Undantaget var medlemmar i det liberala partiet Fremskrittspartiet. En utav deras representanter påpekade bland annat att debatten om lagen tycktes visa konflikten mellan ägare av rashundar i NKK och vad han beskrev som ”ägare av vardagens norska bastarder i stad och på landsbygd” (Oscar Hillgaar i Odelstinget 03.06 1991, 472).

Trots att rashundar nu var väl etablerade, hade spänningarna mellan rashundar och blandraser på inget sätt försvunnit. Och på samma sätt som herrelösa hundar blev förknippade med lösdrivare, och ”polishundar” med ordningsmakten och anständiga medborgare, blev även ”kamphundar” förknippade med en viss typ av människor. Att det kanske först och främst var människorna och inte hundarna som ansågs vara problematiska, sågs bland annat i propositionens uttalanden om att en hund som försvarade ägaren i en nödsituation var uppskattad, medan ”vissa miljöers” innehav av hund till självförsvar var oönskat (Ot.prp. nr. 45, 5).

Vilken typ av hundägare hunden försvarade var således en viktig faktor för om beteendet ansågs vara önskvärt eller inte. Fremskrittspartiet antecknade följande notering om detta: ”Dessa medlemmar kan knappast förstå att en hunds försvar av ägaren skall accepteras eller inte, beroende på ägarens position på den sociala rangskalan” (Innst. O.nr 63 (1990–91), 4).
Fremskrittspartiet var ganska ensamt i sina invändningar. Då en hund inte kan skilja mellan vad som mänskligt sett är försvar av en anständig person mot farliga personer i en nödsituation, och att försvara farliga personer, blev lösningen att förbjuda de hundar som associerades med ”vissa miljöer”, något som igen ledde till ett förbud som fastslog att farlighet var medfödd, ärftlig och synlig. Import av sperma och embryon förbjöds och hundar som kunde misstas för hundar av farlig ras eller blandraser där farliga raser ingick, ansågs också vara farliga och olagliga om inte ägaren kunde dokumentera hundens rasidentitet med stamtavla eller registreringsbevis och ID-märke. Om detta saknades, skulle hunden anses som olaglig (Forskrift nr. 718/1991). Ras, som tidigare exklusivt varit kennelklubbens domän, blev således en fråga för staten. I och med att hundar av blandras i allmänhet saknade stamtavla och inte kunde registrera sig i NKK, innebar det i praktiken att blandraser med fel utseende blev rättslösa.

2004: American staffordshire-terrier – hund med kategoriseringsproblem

I efterdyningarna av en händelse år 2002, där ett barn dödades av en flock lösa polarhundar, blossade den offentliga debatten om farliga hundar upp igen i Norge. Som ett eko av propositionen från 1930, skrev Justitiedepartementet följande år 2003:
I de senere år har det vært flere tilfelle i Norge hvor hunder har drept eller rettet alvorlige angrep mot barn. Deler av hundeholdet der folk bor tett, særlig i drabantbyer, synes å utvikle seg på en måte som kan gi sosial uro, frykt og problemer, også for folk som selv har vanlige hunder.
(Ot.prp.nr. 48 (2002–2003), 8)11
Vad som här presenteras som ett problem, är egentligen två: Hundar som skadar (barn) och hundar som skapar rädsla, även hos personer med ”normala” hundar. Trots att det utökade rasförbudet i efterhand ofta framställdes som en konsekvens av ovanstående hundattacker, ingick ingen av de raser som faktiskt hade dödat och skadat barn i Norge i förbudet. Det var då heller inte i första hand riktat mot hundarna som bet barn, utan mot hundar som orsakade ”social oro, rädsla och problem”. Det visade sig att det ursprungliga kamphundsförbudet varken hade lett till färre pitbulls (enligt NKK fanns det nästan 1000 av dem i landet vid denna tidpunkt) eller förhindrat utvecklingen av en speciell typ av oönskad hundhållning. Denna blev lokaliserad till förorterna på östra sidan av Oslo och kopplad till så kallade kamphundsmiljö (Ot.prp. nr 48 2002–2003). I propositionen kom det fram att dessa människor och hundar spred skräck bland ”vanliga människor” (Ot.prp. nr 48 2002–2003,180), och polisen på Stovner, ett område som ofta nämndes i samband med kamphundar, genomförde i maj 2002 en stor insats som kallas Operation Pitbull för att bli av med dessa hundar (Dagbladet 12.07.2002). Vem var det då som hade kamphundar? Genom media kopplades hundarna till olika former av brottslig verksamhet, inklusive hundkampar (Dagbladet 12.07.2002), rån (Aftenposten 13.03.2002) och våldsbrott (VG 15.09.2002). Det rådde en föreställning om att kamphundsmiljön bestod av tungt kriminella som använde hundar till hundkamp, som vapen eller som en statussymbol. Men det fanns också en annan aspekt av kamphundsproblematiken:
I mange nabolag er det noen få hunder som skaper frykt ved å gå løse og anfalle/angripe mennesker og dyr. Dette gjelder alle typer hunder, men det er en klar overvekt av kamphundlignende hunder som kan være krysninger av en eller flere av de ovennevnte rasene [pitbullterrier, american staffordshire-terrier och staffordshire-bullterrier]. Også i disse tilfellene mangler eier ofte dokumentasjon og politiet kan ikke være sikker på hvilke raser som er representert.
(Memorandum från Oslo politidistrikt 17.10.2002, citerad i ot.prp.nr 48 2002–2003, 178).

Som år 1930, verkar en stor del av ”hundplågan” som diskuteras i Odelstinget vara ett resultat av ägare som låtit sina hundar springa lösa. Som citatet ovan visar, kunde detta vara alla typer av hundar, men enligt polisen fanns det en övervikt av ”kamphundsliknande hundar” där rasen inte var dokumenterad. Kamphundsutseendet beskrivs aldrig i lagtexterna, men det går att läsa mellan raderna att det är just utseendet hos pitbull som avses (Ot.prp. nr 48 2002–2003). Alla de aktuella raserna på förbudslistan, med undantag för tjeckoslovakisk varghund, kan sägas ha detta karakteristiska utseende som kännetecknas av kraftiga käkar, kort päls och muskulös kropp. Detta gäller dock också många av de lagliga raserna och blandraserna. Trots osäkerheten kring vilka typer av hundar man pratade om, var förslaget likafullt förbud mot flera raser, däribland american staffordshire-terrier (amstaff). Detta väckte stor debatt då rasen var en populär familj- och utställningshund. Flera remissinstanser, däribland Veterinärhögskolan, ansåg också att ett förbud på rasnivå inte var önskvärt då det ”varken fanns ett bra test /definition /möjlighet för kontroll av ras, och eftersom det förmodligen finns fler variationer inom en ras än mellan raser vad beteende angår” (Ot.prp. nr.48 2002–2003, 178). Också parlamentets justitieutskott var kritiskt till förbudet och skrev bland annat följande kommentar:

Dette flertallet mener man i større grad må gjøre noe med de enkelte miljøene og eierne som produserer aggressive og farlige hunder, enn å stigmatisere enkelte hunderaser. Dette flertallet viser til at nyere, norsk og internasjonal, forskning om hunder og adferd fastslår at problemadferd hos hund som hos mennesker er et resultat av samspill mellom gener og miljø. Nyere svensk forskning konkluderer bl.a. med at det ikke er mulig å sette sammenheng mellom farlige hunder og spesifikke hunderaser, da uønskede egenskaper hos alle hunderaser kan utvikles og forsterkes gjennom avl.
(Innst. O. No 91 (2002–2003), 18)13

Ändå slutade det med ett utökat rasförbud. Även om majoriteten inte ansåg american staffordshire-terrier vara en farlig kamphund, var man överens om att det ursprungliga rasförbudet från 1991 skulle utökas. Pitbullterriern ansågs därmed fortfarande vara farlig. Och det visade sig att det var detta som skulle bestämma den amerikanska staffordshire-terrierns öde. En av dem som argumenterade hårdast för förbudet var det socialistiska partiets representant Inga Marte Thorkildsen. Hon motiverade på följande sätt:

[v]i går inn for at amstaffen skal inn i denne forskriften. Det gjør vi fordi politiet mener det er umulig å håndheve det allerede eksisterende pitbullforbudet uten at også amstaffen blir forbudt, rett og slett fordi det ikke går an å skille de to rasene fra hverandre ved DNA-prøver, og vi har fått særdeles mange innspill på at amstaffen brukes som kamuflasje for pitbull.
(Inga Marte Thorkildsen i Odelstinget 27.05.2003, 48)14

Genom att utöka det ursprungliga rasförbudet måste american staffordshire-terrier också placeras på förbudslistan då det inte var möjligt att skilja den från pitbullterrier. Som tidigare nämnts, härstammar pitbullterriern från hundar som använts i hundslagsmål i USA. Detta var hundar med stor variation i storlek och utseende, och därmed inte lämpade för kennelklubbars standardiseringar. Det finns amerikanska klubbar som godtar en standardiserad variant som kallas American Pit Bull Terrier (APBT) som ras, men den är, som tidigare nämnts, inte godkänd av FCI. På 1930-talet började dock några uppfödare avla mer för utseendemässigt enhetliga linjer, och dessa hundar godkändes av FCI under namnet American Staffordshire Terrier – ”american” för att skilja hundarna från den redan erkända engelska rasen staffordshire-bullterrier (Coile 2002). ”Pitbull” och american staffordshire-terrier kan därmed sägas ha samma ursprung och det gick rykten om att pitbulls smugglades in i landet med falska stamtavlor och att valpar byttes ut mot varandra. Som ett resultat av detta introducerade NKK obligatoriskt blodprov av amstaff år 2002 som ett villkor för att få valpar registrerade. Dessa blodprover kunde bara fastställa om en hund verkligen hade de föräldrar djurets stamtavla hävdade att den hade – det är inte möjligt att ta ett blodprov av en slumpmässig hund och avgöra om det är en pitbull eller en amstaff, vilket inte kommer som en överraskning med tanke på det gemensamma ursprunget. För att komplicera det hela ytterligare används termen ”Pit Bull” i USA i allmänhet om hundar med ”pitbulliknande utseende” oavsett om de är renrasiga eller inte (Gladwell 2006, Delise 2007). Vad en pitbullterrier eller pitbull i norsk kontext verkligen är, är således svårt att säga. Det kan vara en American Pit Bull Terrier, eller så kan det vara en pitbulliknande hund, vilken som helst, som inte har papper på att den inte är en pitbull. Journalisten Malcolm Gladwell skriver i artikeln ”Troublemakers. What pitbulls can teach us about profiling” att pitbulls på grund av detta är hundar med kategoriseringsproblem (Gladwell 2006). Detsamma kan i ännu högre grad sägas gälla för american staffordshire-terrier – var den egentligen pitbull, en ras som enligt NKK inte existerar?

NKK var i princip positiv till att vidareutveckla det ursprungliga rasförbudet och gav bland annat följande uttalanden i samband med förarbetet:
Ingen ønsker farlige hunder, og i denne sammenheng finnes i dag kamphundloven med tilhørende forskrifter som forbyr visse raser. Etter vår oppfatning er det viktig at man følger utviklingen og at angivelsen av farlige raser utvides ved behov. Vi finner det også riktig å påpeke at det var Norsk Kennel Klub som tok initiativet til og var med i forarbeidet for og til denne loven.
(Gemensamt uttalande från Norges Jeger- og Fiskerforbund, Norsk Hundekjørerforbund og Fuglehundklubbenes forbund 20.03.2002, citerad i Ot.prp.nr 48, 176)15

Detta förändrades när american staffordshire-terrier hamnade på förbudslistan.

Plötsligt var det en populär ras med organiserade ägare som drabbades, och NKK tvingades ompröva sitt tidigare ställningstagande. I sitt remissvar citerade NKK Norges veterinärhögskolas kommentar om att det var större variation inom en ras än mellan raser, en uppseendeväckande kommentar från en organisation där standardiserat utseende och beteende betraktas som kärnvärden. Sedan slog NKK fast att ”[i] ljuset av den senare tidens utveckling och nyare forskning, har NKK konstaterat att man inte bör förbjuda hundraser” (NKK 2004, 2). Intressant nog började NKK vid denna tidpunkt också att föra blandrasernas talan. I remissvaret påpekade de att kravet på dokumentation normalt sett är oproblematiskt för de hundägare som har sin hund i NKK:s hundregister, men att de övriga hundägarna, som NKK antog utgör mera än hälften av norska hundägare, skulle bli rättslösa (NKK 2004, 6). Den här gången hjälpte dock inte kennelklubbens protester och förbudet infördes. Enligt § 19 i Lov om hundehold (2003) och Forskrift om hunder är sex raser förbjudna, och hundägare måste kunna dokumentera hundens ras eller typ om det finns tvivel om en hund tillhör en farlig ras eller blandras. Minimikravet är att hunden ID-märks med mikrochip knutet till ett registreringsbevis med DNA-kod och en tillhörande stamtavla (Forskrift nr 1204/2004).

LÄS HELA ARTIKELN HÄR

Vad är fel med den Danska hundlagen… ”fint folk och deras hundar”

”Fint folk” deras hundar rör vi inte . Även om de biter.

Danmark-

Moral och känslor

Annonser

Dog Bite Risk and Prevention: The Role of Breed


This information has been prepared as a service by the American Veterinary Medical Association’s Animal Welfare Division: PDF version

BREEDS IMPLICATED IN SERIOUS BITE INJURIES, CONTROLLED STUDIES, AGGRESSIVE BREEDS, PIT BULL TYPES, BREED BANS,

National Animal Control Association Guideline Statement:

Dangerous and/or vicious animals should be labeled as such as a result of their actions or behavior and not because of their breed.

Image

Polis biten av kamphund – hunden blev stressad och började bitas


KORS I TAKET !

En man i 40-årsåldern är misstänkt för våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd sedan han och hans hund gått till attack mot polis.

När patrullen kom fram till platsen låg där en höggradigt berusad man samt dennes hund, av rasen Amstaff. 

-När de ska lyfta in mannen i radiobilen börjar han veva och göra motstånd, han försöker bland annat skalla en av polismännen, säger länsvakthavande polisbefäl Torbjörn Karlsson.

Det var då den dittills snälla hunden blev stressad och började bitas. –Hunden är snäll men mår kanske inte så bra. Det är inte hundens fel utan den blir stressad.

Polismannen blev biten på fyra olika ställen. Till slut sprayades mannen med pepparspray och fördes till polisstationen tillsammans med hunden.

-Det är inte säkert alls att hunden är dålig utan tillfället gör att det blir stressigt. Vi har precis varit ute och rastat hunden och den är jättesnäll, säger Torbjörn Karlsson.

Läs mera här: Polis biten av kamphund

Image

”Fint folk” deras hundar rör vi inte . Även om de biter.


Moral och känslor

Danmark-
Lagen om rasförbud baseras på hysteri – inte på kunskap. Den slutsatsen gör en vetenskaplig studie från Roskilde Universitet.
– Det har uppenbarligen varit viktigare för politikerna att visa styrka än att ta beslut på sakglig grund, säger sociologen Cecilie Thorslund som gjort undersökningen.

Ett litet utdrag,
Det finns minst 20.000 muskelhundar i Danmark.
Siffrorna vi hörde igen och igen, när debatten om farliga hundar rasade under 2009 och 2010:e. Medierna piskade stämningen upp till nästan häxjakt-liknande höjder, så
vare sig befolkningen eller politiker tvivlade på att det måste göras något.

Nu visar det sig att siffran inte håller i verkligheten. Den kommer från en polisrapport från Ishoj där tjänstemän 2004 under två dagar stannade sammanlagt 54 personer med hundar som kunde påminna om kamphundar. Rapporten är fylld med undertoner att hundar fungerar som potensförstärkare för personer med annan etnisk ursprung eller andra med låg självkänsla och konstaterar att endast en fjärdedel av hundarna är registrerade i det danska hundregistret . Samtidigt framgår också det faktum att alla hundägare verkar ha kontroll över sin hund.
Vi multiplicerar bara upp!
Den här lilla rapporten plockas fram som Danska regeringen under våren 2009 ber
Dansk Kennel Club att bedöma, hur många muskelhundar det finns i Danmark. Vid den tidpunkten var de ca 6000 muskelhundar i danska hundregistret. Den siffran multiplicerar den danska kennelklubben med fyra och sedan subtraherar lite från igen, så klubben avslutar med att det förmodligen finns ungefär 20.000 muskelhundar i landet.

– Men denna ekvation kan inte användas som bevis för någonting.
Först av allt 54 personer alldeles för litet underlag för att beräkna någonting.
För det andra, är ett socialt utsatt bostadsområde
som Ishøj inte representativt, säger sociologen Cecilie Thorslund
som är förvånad över att hon är den första att ifrågasatta i underlaget.

Det har inte bara används okritiskt av pressen, men också i rapporten, som ligger till grund för lagen.

– Det är upprörande att dokumentationen från en lag som får stora konsekvenser för många människor och deras hundar är så dåliga, säger hon.
Den mest bitande hunden i Danmark är schäfern, som är ansvarig för en tredjedel av de totalt 5000 hundbett, som varje år registreras i Danmark. Rottweiler kommer på andra plats och tredje plats har vi tax. Tillsammans står de tre raserna för sammanlagt 78 procent av alla hundbett, medan de sammanlagt 13 förbjudna raserna endast är ansvariga för sex procent. – Om man absolut vill förbjuda vissa raser skulle det med andra ord vara bättre att förbjuda schäfer, rottweilers och taxar och inte de 13 raserna , betonar Cecilie Thorslund.

Moral och känslor
Enligt Cecilie Thorslund, skall vi tillbaka till 1700-talet för att hitta exempel på lagstiftning baserad på ett sådant löst underlag som hundförbudslagen, pch som ensam bärs av moral och känslor. I 1769 förkunnar danske kungen att alla hundar i Köpenhamn och Frederiksberg hållas i koppel eller dödas. . Bakgrunden är en episod där en av stadens prominenta läkare tillsammans med ett antal framstående
medborgare besöker en ung man som lider av rabies. Anledningen till förbudet är inte sjukdomen i sig, utan endast till att den unge mannen vred sig i smärta och kramp, också får en massiv erektion. Det är för mycket för det respektabla borgarskapet. Kungen måste ingripa.. Och han gör det. Rätt och fel hund, den urskillningslösa slakt av hundar på gatorna fortsätter stadigt fram till 1783, då ett fint Portugisiskt sändebud besöker med sin hund. Eftersom den blir ihjäl slagen på gatan, startar en het debatt om skillnaden mellan rätt och fel hund. Fastän länsmannens affischer säger att inga hundar är undantagna från förbudet, bör den skyldige kunde räkna ut att det uppenbarligen inte gäller för ”en distingerad gentlemans husdjur.”

– Enligt min mening är det exakt samma känslomässigt laddade debatt som vi har idag. ”Fint folk” deras hundar rör vi inte . Även om de biter. Och definitivt inte när de som en schäfer också fungerar som polishundar. Nej skall vi ha ett förbud, får det endast påverka en mycket specifik typ av hundägare
bedömer Cecilie.

Hon konstaterar också att lagen historiskt har varit ett tydligt steg bakåt.
Medan tidigare lagstiftning om hundar har antagits mot bakgrund av kunskap och forskning, bygger den nya lagen nästan uteslutande på moral, rädsla och känslor.
– Lagen är enbart baserad på en masshysteri och politikernas önskan om att visa handlingskraft. Det är helt absurt i ett modernt samhälle, säger Cecilie Thorslund. Läs hela artikeln med statistik mm:

Läs även Moral och känslor

Muskelhunde-lov hviler på historisk tyndt grundlag.  Schæferhunden var faktisk en central del af den politiske debat, fordi den populære hund tegner sig for 1/3 af alle bid fra registrerede hunderacer herhjemme. Det svarer procentvis til en større andel end f.eks. Pitbull. Ifølge Cecilie Thorslund reddede schæferen sig fri af hundeloven, fordi politiet benytter den som tjenestehund.

german-shepherd-snarling-and-showing-teeth

Loven mod muskelhunde bygger bl.a. på en lille politirapport fra Ishøj. Et nyt speciale tegner et unikt billede af politikere, der lovgiver på et løst grundlag udelukkende ud fra mediernes dækning og befolkningens frygt – og uden hensyn til fakta.

Det Danska rasförbuden är som väntat en flopp!

Danmark: Statistik – Tre år med rasförbud:

Danmark: Statistik -Två år med rasförbud:

Danmark: Statistik -Ett år före förbudet & ett år efter:

Norge: Reell mulighet for endring av Hundeloven på trappene -At loven rammer urettferdig er også politikere enige om.

England: “Deal with the deed not the breed”  The Kennel Club is campaigning for the overhaul of existing dangerous dogs legislation. This Act has led to thousands of dogs every year kept in kennels for many years or euthanased simply because of their breed or type.

Chihuahua+have+a+more+aggressive+nature+despise+it+s+_4bd679d8fea1ca0feb3f9f37cbb81e34

Här avlivas misshandlade Prinsessan. Se hennes sista timme i livet.


Här avlivas misshandlade Prinsessan. När en civil tjänsteman i sommar räddade muskelhunden prinsessan från ägarens brutala misshandel var det förmodligen för att hunden skulle leva ett fridfullt hundliv utan slag och sparkar. Så blev det inte! Prinsessans räddning kostade henne livet, även trots att hon aldrig bitit människor eller andra djur. Mer än 1400 hundar har avlivats pga av sitt utseende i Danmark sedan lagen infördes 2010.

This is the story of the Princess. The Princess was saved from abuse only to be put down.
The abuser now has a new dog.

The Princess was delivered to Dyrevaernet, an animal protections organization in Denmark, by a police woman dressed in civilian clothes. She had witnessed The Princess being abused by her owner and immediately confiscated the poor dog.

The Princess was the sweetest and most loving dog. But due to the Danish legislation in regards to breeds, The Princess was declared illegal and sentenced to be put down. Dyrevaernet tried everything, but all attempts were rejected.

We must bring the Danish legislation in regards to illegal breeds into focus.
The ones causing the problems are not the dogs. It’s the owners.
We must speak out for all dogs being put to sleep due to the insane legislation. The dogs can’t.

Veterinarian euthanized 19 puppies and breaks down (VIDEO)

Veterinär avlivar 19 valpar och bryter ihop (VIDEO)

Tell us why

This video is dedicated to all the innocent dogs that is no longer with us, because of the Danish dog Act of 2010.

Beyond the Myth – BBC Dog fighting undercover – Off The Chain – Out of the Pit – Pit Bulls Documentary


FOX Files – Blaming Pit Bulls Breeds Bad Laws

The tide’s turning against`Breed Specific Legislation’also known as BSL. February 6, 2013
Many governments are now changing laws to look at dangerous dogs in general, irrespective of breed.

Documentary calld ”Beyond the Myth” that takes a candid look at the public bias that surrounds ”pit-bull type” dogs.

Beyond the Myth trailer

Off The Chain part 1-6  and Out of the Pit: Dog Fighting in Chicago part 7  (avsnitt 1-7)

”Out of the Pit” is the most comprehensive documentary about dog fighting ever produced. The film details the history of dog fighting, the three levels of dog dog fighting in the U.S. and the impact it is having in the streets of Chicago. The film also explores how the criminal justice system is handling the problem, the impact on children and what ultimately happens to dogs involved in this activity.
The film is the winner of the 2004 Genesis Award for best local PBS documentary.

Pit Bulls – Documentary – Part 1

Part 2

Part 3

Part 4

Part 5

Part 6

BBC Documentary Dog fighting undercover

 


The Calgary Model.
Bill Bruce, Director of Calgary Animal and Bylaw Services attacks the problem head-on.

-You, as a pet owner are 100 percent responsible.

-We don’t punish breeds, we punish behavior. The bottom line is, we believe all dogs are capable of biting.

Calgary, when it comes to animal control, is the envy of the continent.
-Calgary Sun

In North America we do not have a problem with pet overpopulation, stray animals, nuisance or vicious animals – we have a problem with responsible pet ownership. Virtually every animal that ends up in a shelter or on the street is there because a human relationship failed them…It’s always the animal that pays in the end.

Bill BruceBill Bruce, Director of Calgary Animal and Bylaw Services attacks the problem head-on with a three-pronged approach to responsible pet ownership, incorporating licensing, public education and enforcement, with supporting agencies all working together to achieve the same goals.

As long as owners license their pets, have them spayed or neutered, take proper care of them and ensure they don’t show signs of aggression, such as charging or excessive barking, they won’t have to deal with Bill.

His mission is ”To encourage a safe, healthy, vibrant community for people and pets through the development, education…

View original post 979 fler ord

%d bloggare gillar detta: