Arkiv

Posts Tagged ‘Statistik’

Farliga hundar eller farliga människor. Disciplinering av hundar och hundägare i Norge.


Bra och dåliga raser och bra och dåliga människor. De farliga hundarna i lagstiftningsarbetet och åtgärderna mot dem säger något om förändringen från ett synsätt där rashunden blev associerad med personer med hög moralisk standard och blandraser med ”vanligt folk” till ett förmodat sammanhang mellan bra och dåliga raser och bra och dåliga människor.

Enligt Lodge och Hood är ett etablerat ”klassystem” för hundägare associerat med social klass en viktig del av bakgrunden till den rasbaserade europeiska ”farlig hund”-problematiken under 1990-talet och senare (Lodge & Hood 2001). I USA porträtterar medierna pitbullägare som människor som ”vanliga medborgare” upplever som farliga (Twining et al. 2000) och samma trend ser vi med kamphundar i Norge. Till skillnad från ”polishundarna” från 1930, vilka ansågs tillhöra goda medborgare som det var möjligt att upplysa var det aldrig tal om att försöka påverka kamphundsägare. Problemet låg inte bara hos hundens antagna medfödda kvaliteter, utan också i att ägarna ansågs vara människor som redan befann sig i samhällets utkanter.

Gränserna mellan hundar och människor blir tunn i dessa fall, och det blir en öppen fråga om vem som egentligen utgör målet för rasförbuden år 1991 och 2004: farliga hundar eller farliga människor. I stället för att gripa in mot personerna i ”kamphundsmiljön” och deras bruk av hundar, blir det dock hundarna som man försöker kontrollera genom rasförbud.

”Farlig hund” Disciplinering av hundar och hundägare i Norge.

”FARLIG HUND” SOM DISKURSIV KONSTRUKTION
Disciplinering av hundar och hundägare i Norge
Ane Møller Gabrielsen är doktorand vid Institutt for tverrfaglige kulturstudier vid Norges teknisk-naturvitenskaplige universitet i Trondheim.

Hunden omtalas ofta som människans bästa vän, men det gäller inte alla hundar. Med jämna mellanrum hamnar ämnet farliga hundar på den offentliga agendan, och då vanligen i samband med hundattacker mot barn. Ofta följs sådana angrepp av krav på strängare lagstiftning, och i dag är sex hundraser förbjudna i Norge då de anses som
farliga. Norge är inte ensamt om denna typ av restriktioner – liknande förbud finns över hela Västeuropa, Nordamerika, Australien och Kina (Molloy 2011).

I de nordiska länderna gäller detta Danmark och Norge, medan Sverige, Finland och Island inte har den här typen av begränsningar. Detta innebär att hundars status kan ändra från ”farliga” till ”ofarliga” genom att korsa landsgränser.

I de länder som har rasförbud är det dock inte alltid samma hundar som är förbjudna, och det har heller inte alltid varit samma raser som har ansetts farliga i Norge. Dessa hundars farlighet är med andra ord inte något statiskt och universellt. Det råder dessutom också oenighet från professionellt håll om det finns skäl att hävda att vissa hundraser är farligare än andra, och det nuvarande rasförbudet väckte stor debatt i Norge innan det antogs.
Trots alla paradoxer som följer med så kallad rasspecifik lagstiftning har ämnet inte fått mycket akademisk uppmärksamhet. Några undantag är statsvetarna Martin Lodge och Christopher Hood som har skrivit om farliga hundar och politiska beslut (Lodge & Hood 2001), och medievetaren Claire Molloy som har skrivit om farliga hundar ur ett riskperspektiv (Molloy 2011). Men medan Lodge och Hood betonar hur mediernas överdrivna fokus på hundattacker ställer politikerna inför ett så kallat tvingande val, och Molloy ser rasförbud som ett uttryck för hur hundkroppar ingår i myndigheternas hantering av annorlundahet och offentlig osäkerhet, vill jag betona de föreställningar och antaganden som uttrycks genom rasförbud, och hur dessa förbud har påverkat styrningen av ”vanliga” hundar och hundägare.

I boken Hund! Fornuft og følelser (2001), påpekar etnologen Liv Emma Thorsen att lagar och förordningar har bidragit till att forma den moderna norska hundhållningen som i hög grad präglas av kontroll (Thorsen 2001, 306). År 2003 fick Norge en egen hundlag, Lov om hundehold. Innan detta var alla specifika lagar om hundar inriktade mot just farliga hundar, medan andra bestämmelser som berörde hundar och hundhållning var spridda i andra lagar. Bestämmelserna om hundar samlades på ett ställe på grund av ett förslag från parlamentsledamöter som inleddes så här: ”Med jämna mellanrum händer det att hundar angriper människor” (Dok.nr.8:71 (1997–1998). Vidare hävdade man i förslaget att det fanns fler aggressiva raser och korsningar (pitbulls), att hundar hade blivit vanligare i vissa belastade miljöer, vilket kunde resultera i mer aggressiva hundar, och att hundar tränades till angrepp och bevakning (op.cit.). Alla dessa problem ligger inom ramen för det som vanligtvis menas med ”farliga hundar”, nämligen hundar som anses mer benägna att angripa människor än ”vanliga” hundar. Det finns därmed fog för att hävda att just föreställningar om farliga hundar har varit den drivande kraften bakom hela den lagstiftning som reglerar hundhållning i Norge.

Det är dock inte farliga hundar och deras ägare som skall styras av Lov om hundehold, de är ju per definition olagliga, och hundlagen gäller generellt för ”vanliga” hundar. Jag vill ändå argumentera för att ”farliga hundar” har varit en viktig faktor när det gäller kontroll och styrning av norska hundar och hundägare, och att det därför är viktigt att studera detta fenomen närmare. Jag arbetar därför utifrån följande frågor: Hur har vissa hundraser blivit definierade som farliga? Vad berättar dessa förbud om förståelser av hundar, hundägare och farlighet?

Hur ingår dessa förbud och förståelser i utvecklingen av tekniker för styrning och kontroll av norska hundar och hundägare?

1930-talet: Polishundar

Detta var inte första gången som hundar orsakade kaos och oroligheter i norska städer. Också runt 1900, var ”hundpesten”, eller hundplågan, en ofta debatterad fråga, och polisen klagade över att lösa hundar skrämde och bet både vuxna och barn, utöver att bete sig allmänt olämpligt (Thorsen 2005). Vid den tiden var det blandraserna som fick skulden.

Den föreslagna lösningen på problemet med våldsamma hundar var enkel och konkret, och det första stycket i förslaget till Lov om farlige hunder lydde: ”Det är förbjudet att hålla schäferhund, dobermannpinscher eller hund som är korsprodukter av någon av dessa raser” (Ot.prp. nr. 9 1930, 5). Det fanns för övrigt redan rättsliga befogenheter att tillgripa mot hundar som angrep människor. I den norska strafflagen stod det bland annat att om en hund attackerade en person eller på annat sätt orsakade väsentlig olägenhet, skulle hundägaren bestraffas med böter. Och om hunden fortfarande gick lös efter detta, eller om ”olägenheterna” fortsatte, kunde man kräva att hunden avlivades (Straffelovens § 354, citerad i Innst. O. XIII 1930, 5). Vad var det som var så speciellt med schäfer och dobermann att denna bestämmelse inte räckte?

Båda raserna blev också snabbt populära som tjänstehundar och som sällskapshundar både innanför och utanför sina ursprungsländer. I norska kennelklubbens tidskrift (Norsk Kennel Klubs Tidsskrift, NKKT) kunde läsas följande år 1916:
De tyske schäferhunde har gjort sig fordelaktig bemerket under krigen som fortrinlige sanitets- og vakthunde. Denne race sees forholdsvis sjelden hos os. Den fortjener dog at bli kjendt og utbredt […].
(NKKT 1916, citerad i Lie 1998, 59)5
Det tog inte länge förrän de så kallade ”polishundarna” blev kända och spridda, också i Norge (Thorsen 2001). Norsk Schäferhund Klub grundades 1922 och var år 1929 (tillsammans med den norska harhundsklubben) den största rasklubben i Norge6 (Lie 1998, 79), något den för övrigt också är i dag. Enligt NKK fanns det år 1929 3000 hundar bara i Akerområdet nära Oslo och 600 av dessa ansågs vara schäfer och dobermann (NKKT 1932, citerad i Lie 1998, 83). Dessa hundar fick gradvis ett dåligt rykte, även om detta citat från dagstidningen Aftenposten visar att föreställningarna om bastarderna fortfarande var stark: ”Det kan nok være at mange av disse hunder er racedyr, men de opfører sig ialfald som kjøtere allesammen” (Aftenposten 24.06.1926).
Förslaget om förbud ledde naturligt nog till skarpa protester från ägarna, inte minst på grund av krav på att alla schäfrar och dobermannar skulle avlivas inom tre månader.

Politikerna betonade å sin sida att lagförslaget inte gav tillräckligt skydd mot andra farliga hundraser och att det inte var tillräckligt väl berett (Odelstinget 06.05.1930). Behandling av förslaget sköts därför upp för att ge justitiedepartementet tid att ta ställning till alla frågor. Således fick Kennelklubben och rasklubbarna tid att utveckla en strategi. De två aktuella rasklubbarna erkände att raserna var överrepresenterade med tanke på olyckor, men menade att problemet låg någon annanstans än hos själva hundarna:
Vi er imidlertid fullt klar over at ulykker beklageligvis i utillatelig grad er forvoldt av de to heromhandlede hunderaser, men si slutter oss helt til hvad lægevaktens læge selv herom har uttalt i den avisopsats som proposisjonen citerer, idet vedkommende fremholder at ulykken skyldes shcæferhunder som reker gatelangst uten ledsagelse og opsyn. Det er med andre ord ansvarsløse og likeglade hundeeiere som ikke passer på sine dyr, som i egentligste forstand er skyld i ulykken.
(Uttalande från Norsk Schäferhund Klub och Norsk Dobermannpinscherklubb citerad i Innst. O. XIII 1930, 2)7
I detta uttalande finns två saker som är värda att notera. För det första försöker rasklubbarna vända fokus från ras och över på de lösa hundarna. Som tidigare nämnts var den lösa hunden inte någon ny syndabock i detta sammanhang. I början av 1900-talet, hade den lösa hunden dock följe av en annan grupp oönskade element. Thorsen påpekar i sin artikel ”Hunder, retorikk och klassekamp” (Thorsen 2005) att retoriken som vid tiden användes om herrelösa hundar, bastarder, hade tydliga likheter med retorik kring ett annat socialt ”problem”, nämligen de mänskliga lösdrivarna, människor utan fast bostad. Och även fast denna koppling främst var retorisk, finns det en tydlig uppfattning om ett samband mellan vissa typer av hundar och vissa människor – rashundens ädelhet och exemplariska beteende antogs återspegla ägarens karaktär och klass (Thorsen 2001). Lösa och utagerande schäfrar bröt mot denna bild, de var renrasiga och blev inte associerade med lösdrivare eller andra från de lägre samhällsskikten. Schäfrarna hade i själva verket rakt motsatt funktion, de skulle skydda anständigt folk från just dessa människor. När lagförslaget behandlades igen 1931, blev kapten Ringnes, ledare för Norsk vagtselskap, citerad för att ha sagt att schäfer och dobermann lämpade sig väl för ”försvar och skrämsel mot påträngande slödder” (Ot.prp. nr. 9 1931, 5), och rasklubbarna skrev till det norska parlamentet att familjer skaffade dessa raser för att skydda sig mot det som beskrevs som ”lösa och opålitliga existenser” (skrivelse till Stortinget 1930). För det andra var det enligt rasklubbarna inte hundarna, utan oansvariga hundägare som utgjorde det verkliga problemet. Lösningen borde därmed inte vara förbud mot vissa hundraser, utan mer kunskap och ansvar hos ägarna. Strategin lyckades – enligt NKK:s egen jubileumsbok, var det kennelklubbens arbete som ledde till att lagförslaget 1931 återigen skickades tillbaka till den parlamentariska förvaltningen, där det förblev (Lie 1998, 82).
Försöket att förbjuda schäfer och dobermann kan förstås som en konsekvens av att det blev allt vanligare att ha hund i städer och tätorter och av en hundkultur där ägare släppte ut hundarna på morgonen och lät dem göra vad de själva ville. Det är dock också uttryck för en hundkultur där ras på allvar hade gjort sitt intåg.

modig katt el dum

420822_318204431555859_1572454702_n

1990: Kamphundarna kommer

Efter att det sista lagförslaget skickades tillbaka för ytterligare utredning på 1930-talet blev det tyst om farliga hundar och farliga raser i 60 år. Kennelklubben fortsatte sitt arbete med att förädla hundbeståndet och disciplinera hundar och ägare bland annat genom dressyrkurser (Lie 1998, 122). Men år 1991 kom ett nytt lagförslag om farliga hundar, och den här gången antogs det. I första paragrafen anges att ”syftet med denna lag är att skydda människor och djur mot angrepp och skador från farliga hundar” (Kamphundloven 1991). I nästa avsnitt definieras farliga hundar som särskilt aggressiva, kampvilliga och uthålliga hundar (ibid). En tillhörande förordning förbjöd import, innehav och avel av pitbullterrier, fila brasileiro, tosa och dogo argentino samt import av sperma och embryon av dessa raser (Forskrift nr. 718/1991). I Odelstinget framkom att dessa hundar ansågs vara en särskild typ av hundar, nämligen kamphundar:

[L]oven skal gjelde for « farlige hunder ». Det tenkes spesielt på å ramme «kamphunder», men det er ikke et entydig begrep. De spesielle egenskapene ved kamphunder [aggressivitet, kampvillighet og utholdenhet, forf. anm.] nevnes derfor i definisjonen av hva som må sies å være en farlig hund.

Kamphund nevnes ikke i lovteksten da det kan bli en snevrere ramme for loven enn det som er intensjonen.
(Ot.prp. nr. 45 (1990–1991), 3)9

Innan 1990 var det inte mycket tal om kamphundar i Norge. En sökning i det norska mediearkivet Retriever ATEKST ger totalt 5 träffar på begreppet före 1990 mot respektive 12 under 1990 och 30 under 1991.

I propositionen stod det också att man fokuserade på pitbullterrier och blandraser där pitbull ingick. ”Dessa önskas inte i Norge, och ska vara förbjudna enligt lag” (Ot.prp. nr. 45 (1990–1991), 1). ”Kamphund” kom därmed i första hand att betyda pitbullterrier, eller pitbull, som den ofta kallas. Även detta ord var nytt i norskt sammanhang, och en liknande sökning i arkivet ger inga träffar på pitbull före 1988 (då ordet nämndes en gång), därefter 10 träffar år 1990 och 106 år 1991. Kamphundproblemet kunde dock inte ha varit särskilt omfattande, eftersom antalet pitbulls antogs vara mellan 30 och 40 i hela landet (Odelstinget 03.06.1991), medan de övriga raserna på förbudslistan inte fanns registrerade i Norge överhuvudtaget.
Pitbulls hade inte varit inblandade i några olycksfall i Norge, så vid första anblick kan det tyckas märkligt att de förbjöds. För att förstå orsaken till förbudet, är det nödvändigt att se bortom Norges gränser. Enligt Lodge och Hood blev farliga hundar satta på den politiska dagordningen i hela Västeuropa under 1990-talet (Lodge & Hood 2001), och de kopplar denna trend till importen av just pitbulls, som redan hade ett ganska dåligt rykte. Denna hundtyp härstammar ursprungligen från hundar som används till hundkamp i USA, så kallade bull and terriers (Coile 2002). Hundarna är omgivna av ett antal föreställningar, bland annat att de inte förstår ”normalt” hundspråk och att käkarna går i lås när de biter (ibid). Idag framställs de ofta som oförutsägbara dödsmaskiner i media, men under den första halvan av 1900-talet, var pitbulls populära familjehundar, och figurerade bland annat i den populära TV-showen Little Rascals (Twining et al. 2000), som också sändes på norsk TV på 1980-talet. I slutet av 1980-talet fördes en del av dessa hundar till Europa, och här blev de ofta associerade med kriminalitet, särskilt droger och prostitution (Lodge & Hood 2001). I flera länder, bland annat Storbritannien, var det stort offentligt fokus på olyckliga händelser där hundar av denna typ var inblandade och Norges rasförbud var då också en kopia av rasförbudet i den brittiska Dangerous Dog Act som kom år 1991 (Harding 2012). Ändå var det inte hundarna själva som utgjorde problemet i Norge, lagförslaget beskrevs som en unik möjlighet att förhindra uppkomsten av en farlig och oönskad hundhållning:

Det har ikke vært intensjonen å forby raser som i dag har stor utbredelse og som er aksepterte raser i norske hundemiljøer. Lovreguleringen skal forhindre utvikling av et hundehold som synes unødvendig og uønsket av publikum.
(Ot.prp. 45 (1990–1991), 1)10

”Kamphundar” och oönskad hundhållning ansågs inte utgöra en fara bara för den allmänna säkerheten. I NKK:s jubileumsbok står följande att läsa om kamphundsdebatten: ”Centralstyrelsen insåg faran för att debatten om farliga hundar kunde bli till stor skada för det organiserade och seriösa hundägandet” (Lie 1998, 238). Det seriösa hundägandet ansågs således vara hotat av kamphundarna, och kennelklubben bidrog till att utarbeta lagen och gick långt i att ta på sig äran för att förbudet antogs (ibid). Varför kom inte NKK de utsätta raserna till undsättning som år 1930? En anledning var förmodligen att pitbulls aldrig har erkänts som ras av den internationella organisationen Fédération Cynologique kennel Internationale (FCI), och heller inte av NKK. De ansågs vara en blandras, och därmed av föga intresse för kennelklubben. De andra raserna på förbudslistan hade som nämnts inte registrerats i Norge, och hade därför inga försvarare i NKK. Till skillnad från 1930, då debatten handlade om populära raser som också var kända för samhällsnyttigt arbete som tjänstehundar, var det denna gång tal om ett litet antal relativt okända hundar av tvivelaktig ras, en ras som i allmänhetens ögon kopplats till kriminalitet och som hade ägare som inte var organiserade i rasklubbar och NKK. Med andra ord var det hundar och ägare kennelklubben hade råd att offra till förmån för det ”rätta” hundägandet som dominerades av välkända raser och (förmodade) ansvarsfulla ägare.
Ett resultat av ”kamphunddebatten” var att den tidigare distinktionen mellan blandrashundar och renrasiga hundar nu utökades med en distinktion mellan bra och dåliga raser, en distinktion de flesta inblandade tycktes acceptera utan invändningar. Undantaget var medlemmar i det liberala partiet Fremskrittspartiet. En utav deras representanter påpekade bland annat att debatten om lagen tycktes visa konflikten mellan ägare av rashundar i NKK och vad han beskrev som ”ägare av vardagens norska bastarder i stad och på landsbygd” (Oscar Hillgaar i Odelstinget 03.06 1991, 472).

Trots att rashundar nu var väl etablerade, hade spänningarna mellan rashundar och blandraser på inget sätt försvunnit. Och på samma sätt som herrelösa hundar blev förknippade med lösdrivare, och ”polishundar” med ordningsmakten och anständiga medborgare, blev även ”kamphundar” förknippade med en viss typ av människor. Att det kanske först och främst var människorna och inte hundarna som ansågs vara problematiska, sågs bland annat i propositionens uttalanden om att en hund som försvarade ägaren i en nödsituation var uppskattad, medan ”vissa miljöers” innehav av hund till självförsvar var oönskat (Ot.prp. nr. 45, 5).

Vilken typ av hundägare hunden försvarade var således en viktig faktor för om beteendet ansågs vara önskvärt eller inte. Fremskrittspartiet antecknade följande notering om detta: ”Dessa medlemmar kan knappast förstå att en hunds försvar av ägaren skall accepteras eller inte, beroende på ägarens position på den sociala rangskalan” (Innst. O.nr 63 (1990–91), 4).
Fremskrittspartiet var ganska ensamt i sina invändningar. Då en hund inte kan skilja mellan vad som mänskligt sett är försvar av en anständig person mot farliga personer i en nödsituation, och att försvara farliga personer, blev lösningen att förbjuda de hundar som associerades med ”vissa miljöer”, något som igen ledde till ett förbud som fastslog att farlighet var medfödd, ärftlig och synlig. Import av sperma och embryon förbjöds och hundar som kunde misstas för hundar av farlig ras eller blandraser där farliga raser ingick, ansågs också vara farliga och olagliga om inte ägaren kunde dokumentera hundens rasidentitet med stamtavla eller registreringsbevis och ID-märke. Om detta saknades, skulle hunden anses som olaglig (Forskrift nr. 718/1991). Ras, som tidigare exklusivt varit kennelklubbens domän, blev således en fråga för staten. I och med att hundar av blandras i allmänhet saknade stamtavla och inte kunde registrera sig i NKK, innebar det i praktiken att blandraser med fel utseende blev rättslösa.

2004: American staffordshire-terrier – hund med kategoriseringsproblem

I efterdyningarna av en händelse år 2002, där ett barn dödades av en flock lösa polarhundar, blossade den offentliga debatten om farliga hundar upp igen i Norge. Som ett eko av propositionen från 1930, skrev Justitiedepartementet följande år 2003:
I de senere år har det vært flere tilfelle i Norge hvor hunder har drept eller rettet alvorlige angrep mot barn. Deler av hundeholdet der folk bor tett, særlig i drabantbyer, synes å utvikle seg på en måte som kan gi sosial uro, frykt og problemer, også for folk som selv har vanlige hunder.
(Ot.prp.nr. 48 (2002–2003), 8)11
Vad som här presenteras som ett problem, är egentligen två: Hundar som skadar (barn) och hundar som skapar rädsla, även hos personer med ”normala” hundar. Trots att det utökade rasförbudet i efterhand ofta framställdes som en konsekvens av ovanstående hundattacker, ingick ingen av de raser som faktiskt hade dödat och skadat barn i Norge i förbudet. Det var då heller inte i första hand riktat mot hundarna som bet barn, utan mot hundar som orsakade ”social oro, rädsla och problem”. Det visade sig att det ursprungliga kamphundsförbudet varken hade lett till färre pitbulls (enligt NKK fanns det nästan 1000 av dem i landet vid denna tidpunkt) eller förhindrat utvecklingen av en speciell typ av oönskad hundhållning. Denna blev lokaliserad till förorterna på östra sidan av Oslo och kopplad till så kallade kamphundsmiljö (Ot.prp. nr 48 2002–2003). I propositionen kom det fram att dessa människor och hundar spred skräck bland ”vanliga människor” (Ot.prp. nr 48 2002–2003,180), och polisen på Stovner, ett område som ofta nämndes i samband med kamphundar, genomförde i maj 2002 en stor insats som kallas Operation Pitbull för att bli av med dessa hundar (Dagbladet 12.07.2002). Vem var det då som hade kamphundar? Genom media kopplades hundarna till olika former av brottslig verksamhet, inklusive hundkampar (Dagbladet 12.07.2002), rån (Aftenposten 13.03.2002) och våldsbrott (VG 15.09.2002). Det rådde en föreställning om att kamphundsmiljön bestod av tungt kriminella som använde hundar till hundkamp, som vapen eller som en statussymbol. Men det fanns också en annan aspekt av kamphundsproblematiken:
I mange nabolag er det noen få hunder som skaper frykt ved å gå løse og anfalle/angripe mennesker og dyr. Dette gjelder alle typer hunder, men det er en klar overvekt av kamphundlignende hunder som kan være krysninger av en eller flere av de ovennevnte rasene [pitbullterrier, american staffordshire-terrier och staffordshire-bullterrier]. Også i disse tilfellene mangler eier ofte dokumentasjon og politiet kan ikke være sikker på hvilke raser som er representert.
(Memorandum från Oslo politidistrikt 17.10.2002, citerad i ot.prp.nr 48 2002–2003, 178).

Som år 1930, verkar en stor del av ”hundplågan” som diskuteras i Odelstinget vara ett resultat av ägare som låtit sina hundar springa lösa. Som citatet ovan visar, kunde detta vara alla typer av hundar, men enligt polisen fanns det en övervikt av ”kamphundsliknande hundar” där rasen inte var dokumenterad. Kamphundsutseendet beskrivs aldrig i lagtexterna, men det går att läsa mellan raderna att det är just utseendet hos pitbull som avses (Ot.prp. nr 48 2002–2003). Alla de aktuella raserna på förbudslistan, med undantag för tjeckoslovakisk varghund, kan sägas ha detta karakteristiska utseende som kännetecknas av kraftiga käkar, kort päls och muskulös kropp. Detta gäller dock också många av de lagliga raserna och blandraserna. Trots osäkerheten kring vilka typer av hundar man pratade om, var förslaget likafullt förbud mot flera raser, däribland american staffordshire-terrier (amstaff). Detta väckte stor debatt då rasen var en populär familj- och utställningshund. Flera remissinstanser, däribland Veterinärhögskolan, ansåg också att ett förbud på rasnivå inte var önskvärt då det ”varken fanns ett bra test /definition /möjlighet för kontroll av ras, och eftersom det förmodligen finns fler variationer inom en ras än mellan raser vad beteende angår” (Ot.prp. nr.48 2002–2003, 178). Också parlamentets justitieutskott var kritiskt till förbudet och skrev bland annat följande kommentar:

Dette flertallet mener man i større grad må gjøre noe med de enkelte miljøene og eierne som produserer aggressive og farlige hunder, enn å stigmatisere enkelte hunderaser. Dette flertallet viser til at nyere, norsk og internasjonal, forskning om hunder og adferd fastslår at problemadferd hos hund som hos mennesker er et resultat av samspill mellom gener og miljø. Nyere svensk forskning konkluderer bl.a. med at det ikke er mulig å sette sammenheng mellom farlige hunder og spesifikke hunderaser, da uønskede egenskaper hos alle hunderaser kan utvikles og forsterkes gjennom avl.
(Innst. O. No 91 (2002–2003), 18)13

Ändå slutade det med ett utökat rasförbud. Även om majoriteten inte ansåg american staffordshire-terrier vara en farlig kamphund, var man överens om att det ursprungliga rasförbudet från 1991 skulle utökas. Pitbullterriern ansågs därmed fortfarande vara farlig. Och det visade sig att det var detta som skulle bestämma den amerikanska staffordshire-terrierns öde. En av dem som argumenterade hårdast för förbudet var det socialistiska partiets representant Inga Marte Thorkildsen. Hon motiverade på följande sätt:

[v]i går inn for at amstaffen skal inn i denne forskriften. Det gjør vi fordi politiet mener det er umulig å håndheve det allerede eksisterende pitbullforbudet uten at også amstaffen blir forbudt, rett og slett fordi det ikke går an å skille de to rasene fra hverandre ved DNA-prøver, og vi har fått særdeles mange innspill på at amstaffen brukes som kamuflasje for pitbull.
(Inga Marte Thorkildsen i Odelstinget 27.05.2003, 48)14

Genom att utöka det ursprungliga rasförbudet måste american staffordshire-terrier också placeras på förbudslistan då det inte var möjligt att skilja den från pitbullterrier. Som tidigare nämnts, härstammar pitbullterriern från hundar som använts i hundslagsmål i USA. Detta var hundar med stor variation i storlek och utseende, och därmed inte lämpade för kennelklubbars standardiseringar. Det finns amerikanska klubbar som godtar en standardiserad variant som kallas American Pit Bull Terrier (APBT) som ras, men den är, som tidigare nämnts, inte godkänd av FCI. På 1930-talet började dock några uppfödare avla mer för utseendemässigt enhetliga linjer, och dessa hundar godkändes av FCI under namnet American Staffordshire Terrier – ”american” för att skilja hundarna från den redan erkända engelska rasen staffordshire-bullterrier (Coile 2002). ”Pitbull” och american staffordshire-terrier kan därmed sägas ha samma ursprung och det gick rykten om att pitbulls smugglades in i landet med falska stamtavlor och att valpar byttes ut mot varandra. Som ett resultat av detta introducerade NKK obligatoriskt blodprov av amstaff år 2002 som ett villkor för att få valpar registrerade. Dessa blodprover kunde bara fastställa om en hund verkligen hade de föräldrar djurets stamtavla hävdade att den hade – det är inte möjligt att ta ett blodprov av en slumpmässig hund och avgöra om det är en pitbull eller en amstaff, vilket inte kommer som en överraskning med tanke på det gemensamma ursprunget. För att komplicera det hela ytterligare används termen ”Pit Bull” i USA i allmänhet om hundar med ”pitbulliknande utseende” oavsett om de är renrasiga eller inte (Gladwell 2006, Delise 2007). Vad en pitbullterrier eller pitbull i norsk kontext verkligen är, är således svårt att säga. Det kan vara en American Pit Bull Terrier, eller så kan det vara en pitbulliknande hund, vilken som helst, som inte har papper på att den inte är en pitbull. Journalisten Malcolm Gladwell skriver i artikeln ”Troublemakers. What pitbulls can teach us about profiling” att pitbulls på grund av detta är hundar med kategoriseringsproblem (Gladwell 2006). Detsamma kan i ännu högre grad sägas gälla för american staffordshire-terrier – var den egentligen pitbull, en ras som enligt NKK inte existerar?

NKK var i princip positiv till att vidareutveckla det ursprungliga rasförbudet och gav bland annat följande uttalanden i samband med förarbetet:
Ingen ønsker farlige hunder, og i denne sammenheng finnes i dag kamphundloven med tilhørende forskrifter som forbyr visse raser. Etter vår oppfatning er det viktig at man følger utviklingen og at angivelsen av farlige raser utvides ved behov. Vi finner det også riktig å påpeke at det var Norsk Kennel Klub som tok initiativet til og var med i forarbeidet for og til denne loven.
(Gemensamt uttalande från Norges Jeger- og Fiskerforbund, Norsk Hundekjørerforbund og Fuglehundklubbenes forbund 20.03.2002, citerad i Ot.prp.nr 48, 176)15

Detta förändrades när american staffordshire-terrier hamnade på förbudslistan.

Plötsligt var det en populär ras med organiserade ägare som drabbades, och NKK tvingades ompröva sitt tidigare ställningstagande. I sitt remissvar citerade NKK Norges veterinärhögskolas kommentar om att det var större variation inom en ras än mellan raser, en uppseendeväckande kommentar från en organisation där standardiserat utseende och beteende betraktas som kärnvärden. Sedan slog NKK fast att ”[i] ljuset av den senare tidens utveckling och nyare forskning, har NKK konstaterat att man inte bör förbjuda hundraser” (NKK 2004, 2). Intressant nog började NKK vid denna tidpunkt också att föra blandrasernas talan. I remissvaret påpekade de att kravet på dokumentation normalt sett är oproblematiskt för de hundägare som har sin hund i NKK:s hundregister, men att de övriga hundägarna, som NKK antog utgör mera än hälften av norska hundägare, skulle bli rättslösa (NKK 2004, 6). Den här gången hjälpte dock inte kennelklubbens protester och förbudet infördes. Enligt § 19 i Lov om hundehold (2003) och Forskrift om hunder är sex raser förbjudna, och hundägare måste kunna dokumentera hundens ras eller typ om det finns tvivel om en hund tillhör en farlig ras eller blandras. Minimikravet är att hunden ID-märks med mikrochip knutet till ett registreringsbevis med DNA-kod och en tillhörande stamtavla (Forskrift nr 1204/2004).

LÄS HELA ARTIKELN HÄR

Vad är fel med den Danska hundlagen… ”fint folk och deras hundar”

”Fint folk” deras hundar rör vi inte . Även om de biter.

Danmark-

Moral och känslor

Vad är fel med den Danska hundlagen… ”fint folk och deras hundar”


Hvad er op og ned på hundelovsdiskussionen?

Af Vibeke Knudsen, Dansk Kennel Klub.

 Hundeloven skal til serviceeftersyn her i 2013. DKK oplever ikke, at danske hundefolk ønsker at åbne døren for pitbulls og andre papirløse hunde med risiko for pitbull-islæt. Til gengæld er det vigtigt at få ændret bestemmelserne for, hvornår politiet kan lade andre hunde aflive.

 Begrebsforvirring

Sagen om schæferhunden Thor har fyldt i medierne, men mange af indslagene har foretaget sammenblanding af nogle principielt helt forskellige problemstillinger. Ud over historien om schæferhunden Thor og familiehunden Anton brugte TV2 således bl.a. et klip fra maj 2011, hvor en grædende dyrlæge, Jette Marqvorsen, havde påtaget sig opgaven med at aflive to kuld ulovlige hvalpe. Vi har også fået præsenteret et klip, hvor en åbenlyst ulovlig hund var blevet ”reddet” af et internat, men imidlertid efterfølgende måtte aflives, fordi videreformidling af de ulovlige hunde er en overtrædelse af loven. Alt sammen blev – i én pærevælling – brugt til at illustrere både lovens og politiets urimeligheder.

 Hold tungen lige i munden

Derfor er der brug for, at alle – incl. politikere og journalister – gør sig klart, hvad man taler om.

Nogle hunde/hvalpe bliver aflivet, fordi de tilhører forbudte racer/blandinger. Hvis man genser hele det oprindelige indslag fra maj 2011 med dyrlæge Jette Marqvorsen, vil man se, at hun i denne kategori af sager – korrekt efter DKK’s opfattelse – ikke retter sin kritik mod loven eller politiet, men mod de personer, som for at tjene penge fortsætter med at opdrætte de ulovlige hunde.

Noget tilsvarende gælder hunden fra internatsklippet. Hunden er forbudt efter loven og må ikke overdrages, derfor skal politiet sørge for, at den bliver aflivet.

Her er loven forholdsvis enkel. Hvis man overholder den og lader være med at opdrætte eller anskaffe en ulovlig hund, så opstår denne type af sager ikke.

Andre hunde bliver aflivet, ikke fordi de er forbudt, men fordi de har været gerningshunde i en konkret bidepisode. Her er sagen mere kompliceret, og DKK har tidligere (HUNDEN nr. 10/2011) gennemgået nogle konkrete eksempler.

 Thorsagen

Schæferhunden Thor havde i september 2012 – angiveligt efter at være blevet forskrækket over en mindre hund, som sprang frem under en container – bidt den anden hund. Umiddelbart så biddet ikke så slemt ud og parterne gik hver til sit, men dagen efter måtte den mindre hund til dyrlægen og have såret renset op og syet med et enkelt sting.

På den baggrund mente politiet nu, at Thor skulle aflives, fordi loven definerer skambidning ved, at offeret skal sys hos dyrlægen.

Denne sag afslører to problemer, dels lovens definition af skambidning, dels politiets brug af loven i den konkrete sag. Lad os begynde med det sidste.

 Politiets håndtering

I lovens § 6, stk. 5 står der: Hvis en hund ved et overfald (redaktionens understregning) har skambidt et menneske eller en anden hund, skal politidirektøren lade hunden aflive. I sagen om Thor er der ikke tale om, at Thor har overfaldet en anden hund. Han er blevet forskrækket og har bidt fra sig. Det er noget andet. Derfor er det ikke § 6, stk. 5, der skal anvendes. I stedet skal man anvende § 6, stk. 2 (se boks).

Der foreligger en afgørelse fra retten i 2011 i en sag med mange paralleller. Her blev det fastslået, at hunden Django ikke skulle have været krævet aflivet, fordi han havde bidt fra sig, da en løs hund på voldsom vis løb hen til ham.

På baggrund af disse forhold rettede DKK sammen med Dyrenes Beskyttelse – inden Thor blev ”kidnappet” – henvendelse til Nordsjællands Politi med en opfordring til at revurdere sagen, som vi simpelthen opfatter som udtryk for fejlagtig sagsbehandling. Ved redaktionens slutning har vi endnu ikke modtaget svar på de to store foreningers henvendelse. Men vi agter ikke at lade sagen falde. Vi mener, at politiet i denne sag hverken har fulgt lovens ånd eller lovens bogstav.

 Hvornår er der tale om et overfald?

Forløbet i Thorsagen illustrerer tydeligt, at der ved den igangværende revision af loven bliver brug for at få præciseret og nuanceret, hvornår der er tale om et overfald, hvornår der er tale om to hunde, der ”siger noget til hovedet af hinanden” og hvornår der er tale om en hund, der hakker ud i forskrækkelse eller selvforsvar. Nogle situationer kan formodentlig beskrives objektivt og håndteres af politiet (f.eks. hvis offerhunden er i snor og overfaldes af en løsgående/løsreven gerningshund).

Men en række situationer kræver – efter DKK’s klare opfattelse – involvering af en hundesagkyndig til vurdering af selve forløbet (f.eks. hvis gerningshunden er i snor og bider en løsgående hund, som løber hen til den, eller hvis begge hunde er løse). På baggrund af en vurdering af forløbet kan den sagkyndige evt. kræve gerningshunden ind til testning mhp. at vurdere, om der bør træffes nogle af de foranstaltninger, som § 6, stk. 2 giver mulighed for. Men i alle sådanne sager må man som hundeejer ikke bare være overladt til en ren politimæssig vurdering. Det skaber alt for stor utryghed hos ejere af helt almindelige hunde.

 ————

 BOKS

Hundelovens § 6, Stk. 2.

Hvis en hund har forvoldt skade på et menneske eller anden væsentlig skade, hvis hundens eller besidderens adfærd er af en sådan karakter, at den er egnet til at skabe frygt i sine omgivelser, eller hvis der i øvrigt er grundlag for at antage, at den pågældende hund kan være farlig for sine omgivelser, kan politidirektøren

1) give besidderen pålæg om, at den ejendom, hvor hunden holdes, skal være indhegnet af et hegn på op til 1,8 meter i højden, der skal være forsynet med en sluselåge,

2) give besidderen pålæg om, at hunden kun må luftes af besidderen eller af andre navngivne personer over 18 år og ikke må luftes sammen med andre hunde,

3) give besidderen pålæg om, at hunden, når den ikke holdes indelukket, skal føres i bånd, herunder pålæg om, at hunden skal føres i et bånd, der højst er 2 m langt, eller skal være forsynet med forsvarlig, lukket mundkurv eller begge dele, eller

4) træffe afgørelse om at lade hunden aflive.

Hundelovens §6, stk. 5

Hvis en hund ved et overfald har skambidt et menneske eller en anden hund, skal politidirektøren lade hunde aflive.

 ————-

 Hvornår er der tale om skambidning?

Som loven ser ud i dag, er definitionen af skambidning ikke god nok. Juristerne, som har forfattet bemærkningerne til loven, har forsøgt at beskrive noget, som nemt kunne måles: Hvis offeret har behov for at blive syet, så er det skambidning.

Men en sådan forenklet fremstilling duer ikke. Den rammer hunde, som har afgivet et enkelt overfladisk bid eller ”hak”, hvor såret efterfølgende kræver dræn og syning, hvilket hundebid meget let kommer til. Det er situationer, som nemt kan opstå mellem helt almindelige hunde – måske endda i leg. Til gengæld har der været et grotesk eksempel på, at en hund, som overfaldt en lille hund og knækkede nakken på den i en enkelt voldsom rusketur, blev frikendt, fordi der ikke var bidt hul i den døde hund!

Dansk Kennel Klub har allerede tilbage i september 2010 gjort indsigelser over for Rigspolitiet og Justitsministeriet (som den gang var ansvarlig for lovområdet) mod definitionen af skambidning. Det gjorde vi sammen med Den Danske Dyrlægeforenings repræsentant i den tidligere justitsministers hundeudvalg, som samtidig er en af politiets sagkyndige. Man kan læse indsigelsen og forslag til ændring på www.dkk.dk. Skriv bestemmelser om skambidning i søgefeltet.

 Husk baggrunden

Som en gammel redaktør på HUNDEN en gang udtrykte det, så er mands minde ca. 14 dage. Med det mente hun, at mange – medier og enkeltpersoner – er tilbøjelige til at lade sig rive med af en øjeblikkelig stemning.

Her vil DKK gerne erindre om, hvad det var, som førte frem til, at politikerne tog hundeloven op til revision i 2010. Fra ca. 2000 og frem – accelererende fra ca. 2005 – modtog DKK og lokale medier oftere og oftere meddelelser om hunde, som var blevet overfaldet og skambidt eller bidt ihjel af hunde af pitbulltype (også betegnet kamphunde eller muskelhunde, men lad ordkløveriet fare, de fleste ved godt, hvad der menes). I mange sager foretog politiet sig absolut intet, og gerningshunden kunne fortsætte sin fremfærd over for andre hunde og sprede skræk og rædsel i kvarteret.

I 2003 var der – på DKK’s foranledning – foretaget en ændring af hundeloven, så politiet kunne gribe præventivt ind over for en hund, som blev vurderet som farlig. Den mulighed blev aldrig anvendt – muligvis af ressourcemæssige årsager, fordi sagerne blev vurderet som tunge at løfte bevismæssigt. Vi havde håbet på, at det var muligt at løse problemerne på individplan. Det gik desværre ikke. Derfor stillede bl.a. DKK, men også andre, krav om at der måtte ske noget.

 

Dét, der skulle gøres noget ved, var ikke hundebid i almindelighed, hvoraf den altovervejende del foregår i private hjem med kendt gerningshund. Det kan ikke løses gennem lovgivning. Dét lovgivningen kan og skal forsøge at regulere, er først og fremmest hundes overfald på mennesker og på andre hunde i det offentlige rum eller på offerets egen bopæl.

 

På den baggrund foreslog DKK med opbakning fra DcH (Danmarks civile Hundeførerforening), som var de to repræsentanter i den daværende justitsministers hundeudvalg med praktisk hundekendskab, at der blev indført krav om, at alle hunde, der lignede pitbulls/kamphunde/muskelhunde, skulle føres i snor og bære mundkurv, når de ikke var sikkert hegnet inde på egen matrikel. For noget skulle der gøres.

Juristerne i departementet, hos Rigsadvokaten og hos Rigspolitiet vurderede, at den model ikke var praktisk gennemførlig og et flertal i Folketinget valgte som bekendt herefter en model med forbud mod en række racer og blandinger, hvori disse racer indgik.

Man skal hæfte sig ved, at det samlede udvalg, som – ud over embedsmændene – også omfattede Dyreværnsrådet, Dyrenes Beskyttelse og Den Danske Dyrlægeforening, var enige om, at både DKK’s/DcH’s forslag og forbudsmodellen ville kræve anvendelse af den såkaldt omvendte bevisbyrde. Der var også enighed om, at krav om kørekort etc. kunne være udmærkede af andre årsager, men at de ikke ville løse problemerne med pitbulltypernes overfald i det offentlige rum.

 Racer/typer med særlige egenskaber

Hunderacer og -typer er ikke ens. Vi mennesker har gennem århundreder avlet bestemte hundetyper for at opnå bestemte egenskaber. En border collie kan hyrde får. En beagle kan følge et spor. En engelsk setter kan tage stand for en fasan. En foxterrier eller en dansk/svensk gårdhund kan slå mus og rotter ihjel. Vi har nemlig fremavlet nogle funktionelle egenskaber, som er ”genetisk indbygget” i racen. Egenskaberne er ikke lige udtalte hos alle individer i racen. Nogle af egenskaberne kan man yderligere udvikle gennem træning, men de ligger indlejret i hunden – også selv om man ikke træner den.

Mange steder i verden finder mennesker det desværre interessant at se på hundekampe. Derfor er der også fremavlet racer/typer, som er gode og effektive, når det gælder om at udradere en anden hund. Det drejer sig om pitbulls og diverse blandinger, hvor pitbulls indgår (pit = ”ring” ligesom i boksning, hvor organiserede kampe finder sted). Ligesom foxterrieren eller gårdhunden slår rotter ihjel uden at være trænet til det eller kommanderet til det, gør pitbullen det samme med andre hunde og hunden skelner ikke selvfølgelig ikke mellem, hvornår den er ”på arbejde”, og hvornår den bare smutter ud af haven.

Disse hunde mener DKK ikke, at vi har plads til i samfundet.

 —————

 BOKS

Pitbulls

Karakteristisk for disse hunde er

  • at de retter deres byttedrift (ikke aggression) mod artsfæller dvs. andre hunde. Der er altså ikke tale om aggression, som hos almindelige hunde har til formål at skræmme en modstander væk fra hvalpe, tæver, føde eller revir, og som typisk stopper, så snart modstanderen overgiver sig eller flygter, men om en form for fremavlet, fejlrettet byttedrift.
  • at de ikke varsler overfald
  • at de ikke respekterer en overgivelse fra offeret
  • at de bliver opildnede af smerte

 

Gennem denne video får man et indblik i disse hundes adfærd. Ligesom hos en ”tændt” rottehund kan man i flere af klippene se pitbullen logre, fordi den er i gang med det, den er god til. Der advares mod barske videoklip.

————–

Den mest bitande hunden i Danmark är schäfern, som är ansvarig för en tredjedel av de totalt 5000 hundbett, som varje år registreras i Danmark

————-

German Shepherd attacks its owner

————-

————-

BOKS

Bidstatistik

Man siger, der findes tre slags løgne: hvide løgne, sorte løgne og statistik. Når man kan høre eller læse, at golden retrievere, gravhunde og schæferhunde ligger øverst i bidstatistikken, skal man lige holde ørerne stive.

I opgørelserne skal man vide, hvor mange hunde, der findes af den pågældende race/type. Hvis der findes 5 gange så mange golden retrievere som samojedhunde, så vil der også – alt andet lige – være 5 gange som mange golden retriever bidepisoder. Det forhold er der ikke taget højde for i eksisterende opgørelser.

Og så skal man naturligvis kende omstændighederne.

Ved bid/overfald på mennesker: Er skadelidte en person (barn/kammerat/voksen), som hunden kender, men som måske har fået et ”hak”, fordi de ikke har respekteret hundens grænser? Er det en kondiløber, som bliver bidt i buksebenet og har fået en rift? Eller er det en fremmed, som udsættes for et egentligt overfald?

Ved bid/overfald på andre hunde: Har der været forudgående kontakt (leg/hilsen), eller var der tale om et uprovokeret overfald? Var gerningshunden hhv. offerhunden i snor ved overfaldet?

 

DKK har gennem de seneste 10-12 år opfordret Justitsministeriets departement, Rigspolitiet og Politimesterforeningen til at sørge for at samle alle hundesager i ét samlet register hos politiet. Hvis det var sket, så havde man haft kendskab til de sager, som det giver mening at medtælle, nemlig sager, som var foregået i det offentlige rum (eller sågar i ofrenes egne haver) og som var blevet politianmeldt.

Det overblik havde man ikke, da loven blev til i 2010. Oplysninger om hunde, der var blevet overfaldet og skambidt eller bidt ihjel fandtes slet ikke – og det var ellers her, DKK oplevede de store ændringer op gennem årtiet.

Skadestuestatistik skelner ikke mellem – på den ene side – den altovervejende del af skader, hvor offeret er blevet bidt af familiens eller vennernes hund, eller skader hvor en af politiets tjenestehunde har bidt en fodboldbølle, mens den var på arbejde og – på den anden side – det, folk frygter og som loven skal regulere: skader, hvor man selv eller ens hund bliver overfaldet og skam- eller ihjelbidt af en fremmed hund.

Derfor kan man heller ikke forvente at kunne basere en lovrevision på statistik, da der ikke kan foretages en meningsfuld før-og-efter optælling af det, som vi ønsker at regulere: overfald med skambidning/ihjelbidning i det offentlige rum. Man er nødt til at indtænke faglig viden om hundes adfærd og man er nødt til at tage hensyn til tryghedsfølelsen – så subjektiv den end måtte være – hos både hundeejere og den øvrige befolkning.

 —————–

 Hvad nu?

Fra 2012 har lovgivning vedr. dyr været lagt ind under Fødevareministeren. DKK vil naturligvis gøre alt, hvad vi kan for at få justeret lovgivningen, så den kommer til at fungere efter sin hensigt: Mennesker med almindelige, velfungerende hunde med naturlig adfærd skal kunne færdes med dem under behørigt ansvar over for omgivelserne. Sker der et uheld, hvor en hund anmeldes for at have bidt en anden hund, skal der involveres en sagkyndig i vurdering af situationen mellem de to hunde, hvis begge hunde har været løse eller hvis gerningshunden har været i snor.

 Hvad angår pitbulls og racer/typer/blandinger med pitbull-islæt (som bandog og amerikansk bulldog), så bør forbuddet mod disse hunde opretholdes.

Det er fortsat af afgørende betydning, at det er hundeejeren, som har bevisbyrden og som skal dokumentere, at han/hendes hund ikke er en sådan forbudt hund.

Den omvendte bevisbyrde skal udvides til at gælde hunde født før 17. marts 2010, som ejerne fik lov til at beholde, hvis de føres i snor og bærer mundkurv. Ellers bliver opgaven med at give disse snor- og mundkurvspålæg urimeligt vanskelig for politiet. Det kan vi se afspejlet i, at der i visse kvarterer stadig ses mange pitbull-lignende hunde uden snor og mundkurv til stor utryghed for omgivelserne.

Et par racer på forbudslisten har en oprindelig baggrund som kamphunde og/eller kan forveksles med pitbulltyper, men har gennem generationer været avlet som familiehunde/til andre formål. Sådanne hunde – men kun med kendte aner dokumenteret gennem en DKK-stambog og avlet udelukkende på mentaltestede/-godkendte forældredyr – kan gøres tilladt på særlige vilkår. De skal føres i snor og bære mundkurv og deres have skal være hegnet sikkert ind. Denne model vil medføre to ting: 1) at de mange snydere, som gennem årene har belastet racen amerikansk staffordshire terrier (amstaff) ved at betegne deres pitbulls som amstaffs, fremover ikke får den mulighed, fordi de skal kunne fremvise en stambog med dokumentation for hundens aner og 2) at omgivelserne ikke skal føle sig utrygge på, om der er tale om en ulovlig hund eller en ægte amerikansk staffordshire terrier, når de møder en sådan hund.

Forbud mod øvrige FCI anerkendte racer skal ophæves.

—————–

BOKS

Afklaring af begrebet overfald – sagkyndige skal vurdere episoderne.

Præcisering og justering af begrebet skambidning.

Opretholdelse af forbud mod pitbulls og pitbull-lignende eller -iblandede hunde (herunder amerikansk bulldog og bandogs).

Ophævelse af forbud mod visse racer FCI-anerkendte racer (amerikansk staffordshire terrier og dogo argentino) på særlige vilkår (DKK-stambog, mentaltestede forældredyr, snor, mundkurv, sikker indhegning).

Ophævelse af forbud mod øvrige FCI-anerkendte og FCI-stambogsførte racer.

————

”Fint folk” deras hundar rör vi inte . Även om de biter.

Danmark-

Moral och känslor

Det Danska rasförbuden är som väntat en flopp!

Danmark: Statistik -Två år med rasförbud:

Danmark: Statistik -Ett år före förbudet & ett år efter:

Norge: Reell mulighet for endring av Hundeloven på trappene -At loven rammer urettferdig er også politikere enige om.

England: “Deal with the deed not the breed”  The Kennel Club is campaigning for the overhaul of existing dangerous dogs legislation. This Act has led to thousands of dogs every year kept in kennels for many years or euthanased simply because of their breed or type.

420822_318204431555859_1572454702_n

Dog Bite Risk and Prevention: The Role of Breed


This information has been prepared as a service by the American Veterinary Medical Association’s Animal Welfare Division: PDF version

BREEDS IMPLICATED IN SERIOUS BITE INJURIES, CONTROLLED STUDIES, AGGRESSIVE BREEDS, PIT BULL TYPES, BREED BANS,

National Animal Control Association Guideline Statement:

Dangerous and/or vicious animals should be labeled as such as a result of their actions or behavior and not because of their breed.

Image

”Fint folk” deras hundar rör vi inte . Även om de biter.


Moral och känslor

Danmark-
Lagen om rasförbud baseras på hysteri – inte på kunskap. Den slutsatsen gör en vetenskaplig studie från Roskilde Universitet.
– Det har uppenbarligen varit viktigare för politikerna att visa styrka än att ta beslut på sakglig grund, säger sociologen Cecilie Thorslund som gjort undersökningen.

Ett litet utdrag,
Det finns minst 20.000 muskelhundar i Danmark.
Siffrorna vi hörde igen och igen, när debatten om farliga hundar rasade under 2009 och 2010:e. Medierna piskade stämningen upp till nästan häxjakt-liknande höjder, så
vare sig befolkningen eller politiker tvivlade på att det måste göras något.

Nu visar det sig att siffran inte håller i verkligheten. Den kommer från en polisrapport från Ishoj där tjänstemän 2004 under två dagar stannade sammanlagt 54 personer med hundar som kunde påminna om kamphundar. Rapporten är fylld med undertoner att hundar fungerar som potensförstärkare för personer med annan etnisk ursprung eller andra med låg självkänsla och konstaterar att endast en fjärdedel av hundarna är registrerade i det danska hundregistret . Samtidigt framgår också det faktum att alla hundägare verkar ha kontroll över sin hund.
Vi multiplicerar bara upp!
Den här lilla rapporten plockas fram som Danska regeringen under våren 2009 ber
Dansk Kennel Club att bedöma, hur många muskelhundar det finns i Danmark. Vid den tidpunkten var de ca 6000 muskelhundar i danska hundregistret. Den siffran multiplicerar den danska kennelklubben med fyra och sedan subtraherar lite från igen, så klubben avslutar med att det förmodligen finns ungefär 20.000 muskelhundar i landet.

– Men denna ekvation kan inte användas som bevis för någonting.
Först av allt 54 personer alldeles för litet underlag för att beräkna någonting.
För det andra, är ett socialt utsatt bostadsområde
som Ishøj inte representativt, säger sociologen Cecilie Thorslund
som är förvånad över att hon är den första att ifrågasatta i underlaget.

Det har inte bara används okritiskt av pressen, men också i rapporten, som ligger till grund för lagen.

– Det är upprörande att dokumentationen från en lag som får stora konsekvenser för många människor och deras hundar är så dåliga, säger hon.
Den mest bitande hunden i Danmark är schäfern, som är ansvarig för en tredjedel av de totalt 5000 hundbett, som varje år registreras i Danmark. Rottweiler kommer på andra plats och tredje plats har vi tax. Tillsammans står de tre raserna för sammanlagt 78 procent av alla hundbett, medan de sammanlagt 13 förbjudna raserna endast är ansvariga för sex procent. – Om man absolut vill förbjuda vissa raser skulle det med andra ord vara bättre att förbjuda schäfer, rottweilers och taxar och inte de 13 raserna , betonar Cecilie Thorslund.

Moral och känslor
Enligt Cecilie Thorslund, skall vi tillbaka till 1700-talet för att hitta exempel på lagstiftning baserad på ett sådant löst underlag som hundförbudslagen, pch som ensam bärs av moral och känslor. I 1769 förkunnar danske kungen att alla hundar i Köpenhamn och Frederiksberg hållas i koppel eller dödas. . Bakgrunden är en episod där en av stadens prominenta läkare tillsammans med ett antal framstående
medborgare besöker en ung man som lider av rabies. Anledningen till förbudet är inte sjukdomen i sig, utan endast till att den unge mannen vred sig i smärta och kramp, också får en massiv erektion. Det är för mycket för det respektabla borgarskapet. Kungen måste ingripa.. Och han gör det. Rätt och fel hund, den urskillningslösa slakt av hundar på gatorna fortsätter stadigt fram till 1783, då ett fint Portugisiskt sändebud besöker med sin hund. Eftersom den blir ihjäl slagen på gatan, startar en het debatt om skillnaden mellan rätt och fel hund. Fastän länsmannens affischer säger att inga hundar är undantagna från förbudet, bör den skyldige kunde räkna ut att det uppenbarligen inte gäller för ”en distingerad gentlemans husdjur.”

– Enligt min mening är det exakt samma känslomässigt laddade debatt som vi har idag. ”Fint folk” deras hundar rör vi inte . Även om de biter. Och definitivt inte när de som en schäfer också fungerar som polishundar. Nej skall vi ha ett förbud, får det endast påverka en mycket specifik typ av hundägare
bedömer Cecilie.

Hon konstaterar också att lagen historiskt har varit ett tydligt steg bakåt.
Medan tidigare lagstiftning om hundar har antagits mot bakgrund av kunskap och forskning, bygger den nya lagen nästan uteslutande på moral, rädsla och känslor.
– Lagen är enbart baserad på en masshysteri och politikernas önskan om att visa handlingskraft. Det är helt absurt i ett modernt samhälle, säger Cecilie Thorslund. Läs hela artikeln med statistik mm:

Läs även Moral och känslor

Muskelhunde-lov hviler på historisk tyndt grundlag.  Schæferhunden var faktisk en central del af den politiske debat, fordi den populære hund tegner sig for 1/3 af alle bid fra registrerede hunderacer herhjemme. Det svarer procentvis til en større andel end f.eks. Pitbull. Ifølge Cecilie Thorslund reddede schæferen sig fri af hundeloven, fordi politiet benytter den som tjenestehund.

german-shepherd-snarling-and-showing-teeth

Loven mod muskelhunde bygger bl.a. på en lille politirapport fra Ishøj. Et nyt speciale tegner et unikt billede af politikere, der lovgiver på et løst grundlag udelukkende ud fra mediernes dækning og befolkningens frygt – og uden hensyn til fakta.

Det Danska rasförbuden är som väntat en flopp!

Danmark: Statistik – Tre år med rasförbud:

Danmark: Statistik -Två år med rasförbud:

Danmark: Statistik -Ett år före förbudet & ett år efter:

Norge: Reell mulighet for endring av Hundeloven på trappene -At loven rammer urettferdig er også politikere enige om.

England: “Deal with the deed not the breed”  The Kennel Club is campaigning for the overhaul of existing dangerous dogs legislation. This Act has led to thousands of dogs every year kept in kennels for many years or euthanased simply because of their breed or type.

Chihuahua+have+a+more+aggressive+nature+despise+it+s+_4bd679d8fea1ca0feb3f9f37cbb81e34

Här avlivas misshandlade Prinsessan. Se hennes sista timme i livet.


Här avlivas misshandlade Prinsessan. När en civil tjänsteman i sommar räddade muskelhunden prinsessan från ägarens brutala misshandel var det förmodligen för att hunden skulle leva ett fridfullt hundliv utan slag och sparkar. Så blev det inte! Prinsessans räddning kostade henne livet, även trots att hon aldrig bitit människor eller andra djur. Mer än 1400 hundar har avlivats pga av sitt utseende i Danmark sedan lagen infördes 2010.

This is the story of the Princess. The Princess was saved from abuse only to be put down.
The abuser now has a new dog.

The Princess was delivered to Dyrevaernet, an animal protections organization in Denmark, by a police woman dressed in civilian clothes. She had witnessed The Princess being abused by her owner and immediately confiscated the poor dog.

The Princess was the sweetest and most loving dog. But due to the Danish legislation in regards to breeds, The Princess was declared illegal and sentenced to be put down. Dyrevaernet tried everything, but all attempts were rejected.

We must bring the Danish legislation in regards to illegal breeds into focus.
The ones causing the problems are not the dogs. It’s the owners.
We must speak out for all dogs being put to sleep due to the insane legislation. The dogs can’t.

Veterinarian euthanized 19 puppies and breaks down (VIDEO)

Veterinär avlivar 19 valpar och bryter ihop (VIDEO)

Tell us why

This video is dedicated to all the innocent dogs that is no longer with us, because of the Danish dog Act of 2010.


The Calgary Model.
Bill Bruce, Director of Calgary Animal and Bylaw Services attacks the problem head-on.

-You, as a pet owner are 100 percent responsible.

-We don’t punish breeds, we punish behavior. The bottom line is, we believe all dogs are capable of biting.

Calgary, when it comes to animal control, is the envy of the continent.
-Calgary Sun

In North America we do not have a problem with pet overpopulation, stray animals, nuisance or vicious animals – we have a problem with responsible pet ownership. Virtually every animal that ends up in a shelter or on the street is there because a human relationship failed them…It’s always the animal that pays in the end.

Bill BruceBill Bruce, Director of Calgary Animal and Bylaw Services attacks the problem head-on with a three-pronged approach to responsible pet ownership, incorporating licensing, public education and enforcement, with supporting agencies all working together to achieve the same goals.

As long as owners license their pets, have them spayed or neutered, take proper care of them and ensure they don’t show signs of aggression, such as charging or excessive barking, they won’t have to deal with Bill.

His mission is ”To encourage a safe, healthy, vibrant community for people and pets through the development, education…

Visa originalinlägg 979 fler ord

Medias Rasguide för Journalister


Medias Rasguide för Journalister

Medias Rasguide för Journalister

Medias Rasguide för Journalister


Öppet brev till Hyresnämnden: Fredrik Steen


Här ser Ni ett öppet brev som jag idag sänder till Hyresnämnden.

Om det är så att Ni gillar innehållet så får Ni gärna hjälpa mig att sprida detta brev så mycket det bara går.

Tack för Er hjälp!

Till                                                                                              Stockholm den 24 december 2010

Hyresnämnden

I Stockholm

Från

Fredrik Steen

Öppet brev angående det beslut hyresnämnden har fattat i ”kamphundsfrågan”

 

Det beslut hyresnämnden fattat 2010 12 22 att bostadsbolag kan neka hundägare boende på grund av hundras både förvånar och bedrövar mig.

Några frågor finns som jag gärna skulle vilja ha svar på.

För det första skulle jag gärna vilja veta varför Ni inte hört hundexperter innan Ni tog Ert beslut?

Jag såg i Ert beslut att Botryggs ombud hade hänvisat till en artikel i en tidning där jag bland annat var öppen för ett förbud. Om detta användes som någon typ av grund i Ert beslut så är det anmärkningsvärt. Att jag skulle vara öppen för ett förbud som det stod högst upp i artikeln är inte sant. I alla fall inte något förbud mot vissa raser, vilket framgår längre ner i samma artikel.

Jag har svårt att tro att Ni tagit ett beslut som är så pass viktigt för hyresgäster och för människor utan att ta in synpunkter av experter i ämnet. Att Ni tagit ett viktigt beslut som detta endast på grund av det som ibland kan stå i media, okunnigas tyckande eller eget tyckande finner jag osannolikt eller mycket oseriöst.

Sen undrar jag hur ni kommit fram till vilka raser som omfattas av detta förbud?

Och hur ni avser att göra med blandraser?

Menar Ni att exempelvis American Staff skulle vara farligare än andra hundar?

I så fall, vad har ni fått det ifrån?

Det vill jag veta, inte bara på grund av Ert beslut utan också av andra anledningar. Jag träffar hundratals och åter hundratals hundar varje år.

En stor mängd av dessa är bland annat American Staff och Engelsk Staff och jag har en helt avvikande uppfattning. Jag anser till och med att en stor del av dessa hundar är vänligare och trevligare mot exempelvis människor än vad många andra raser är.

Efter ett samtal jag hade med Rikskriminalpolisen polishundtjänsten framgick att nästan 80% av omhändertagna hundar under 2009 var blandraser, inte renrasiga hundar som ni nu beslutat om.

Det innebär att om ni vill göra olika bostadsområden säkrare så borde ett förbud mot blandraser ge mycket större effekt.

Och i så fall, hur skulle Ni lösa problematiken med vilka raser som ingår i en blandrashund?

Enligt Rikskriminalpolisen polishundtjänsten var alltså endast 20% av de omhändertagna hundarna renrasiga. Av dessa 20% var endast 5 stycken av rasen American Staff. Av dessa fem individer så är det svårt att säga med exakthet hur stor del som ligger på ägaren eller på hundens mentalitet.

Det innebär att Ert beslut att bostadsbolag ska kunna neka boende till de personer som äger en American Staff överhuvudtaget inte ger ett säkrare område.

Det enda Ert beslut innebär är diskriminering och en fara för människors välmående. Det är ingen nyhet att ett hundägande är bra för hälsan, bra för människors välmående.

Dessutom är det så att hyreslagen redan reglerar farliga och störande hundar, varför beslutar ni då ett diskriminerande beslut mot speciella raser?

Ert beslut kan också i längden bli en klassfråga. Att Ni öppnat upp möjligheten för bostadsbolag att ha dessa bestämmelser innebär att inom en snar framtid med största sannolikhet de allra flesta bostadsbolag ha dessa bestämmelser.

Det innebär att de många gånger unga killar och tjejer där hunden är ett sätt att motionera, att ha en fritidssysselsättning begränsas kraftigt.

Vad tror Ni det kan innebära?

Jag själv och många med mig kan välja mitt boende, det kan inte de flesta unga killar och tjejer i förorten.

Jag tror att Ert beslut i längden kan göra ett bostadsområde betydligt osäkrare, på grund av diskriminerande bestämmelser, än vad ett sunt och normalt hundägande kan göra.

Om jag inte förstått Er fel så har man sneglat på Svenska Kennelklubbens kamphundslexikon när man beslutat om vilka raser som är farliga.

Det är ett stort misstag och en kraftig feltolkning av lexikonet.

Detta lexikon beskriver bland annat vilka hundar som omfattas av begreppet ”kamphundar”. Inte att dessa är farliga!

Det beskriver vad dessa hundar en gång i tiden nyttjades till, inte vad dessa hundar är kapabla till och används till idag.

Man skulle kunna göra ett ”krigshundslexikon” av vissa hundar. Alltså hundar som nyttjas i krig. Hundar som ska försvara hangarer, människor eller områden med ibland dödliga attacker. I detta lexikon skulle många kända och accepterade hundar hamna, bland annat Schäfer och Belgisk vallhund.

Eller varför inte ett lexikon över de hundar som biter mest. Ett ”hundbettlexikon”, där skulle det med största sannolikhet finnas hundraser som Ni med största sannolikhet inte ens reflekterat över. Hundar som idag många gånger klassas som den perfekta familjehunden.

I ”kamphundslexikonet” finns i huvudsak endast hundar som för hundratals år sedan kämpade hund mot hund. I ett ”krigslexikon” skulle det finnas hundraser som har till uppgift att attackera människor.

Jag hoppas att Ni inte missförstår mig när jag tar upp ett exempel om ett ”krigslexikon” eller ett ”hundbettlexikon” och väljer att besluta om möjligheten att förbjuda alla hundar, utan att Ni istället inser vilket misstag Ni gjort genom att följa ett ”kamphundslexikon”.

Ni har alltså helt ”missat målet” när Ni tagit beslut om möjligheten att bostadsbolag ska kunna neka hundägare till vissa raser boende.

Hur klyschigt det än kan låta så är det en ägarfråga, inte en hundfråga om ett område ska vara säkert eller inte.

Att det är en ägarfråga är alla hundexperter i princip helt överrens om. Man kan testa hundars mentalitet på hundar som bitit människor och nästan alltid så kan man dra den slutsatsen att – ”om hunden hade varit i ett annat ägande så hade detta med största sannolikhet aldrig hänt” – ändå så beslutar Ni om några speciella raser.

Dessa frågor önskar jag svar på.

Vänligen

Fredrik Steen, hundexpert, författare och bloggare

New Dog Bite Study : Ny Statistik om Hundbett


New Dog Bite Study

New Dog Bite Study

The Healthcare Cost &released a new statistical brief Utilization Project just  on Emergency Department visits relating to dog bites (based on #s from 2008. The study doesn’t go into a lot of detail on methodology, but it does seem to be a more comprehensive study than many that are out there.

According to their numbers, there were 316,200 emergency department visits in 2008 from dog bites.  Of those, 9,500 involved overnight stays.

*Now, note that there are 77.5 million owned dogs in the US — that means that .4% of dogs will be involved in an incident that requires an ER visit and .01% will be involved in an incident that involves an overnight stay.  So with that many owned dogs, only 1 out of 10,000 will be involved in an incident that would require a hospital stay each year.  So dogs are incredibly safe.

Also, according to the study there were more than 30 million emergency department visits a year, and nearly 3 million hospitalizations — so about 1% of all ED visits and .3% of hospitalizations are from dog bites.

Of the injuries involved in hospitalizations, 43% included skin and tissue infections, 22% open wounds to extremeties, 10.5% open wounds to the head, neck and trunk, 5.3% fractured upper limb, 2.1% tissue disease, 1.1% infective arthritis and osteomyelitis, 1.1% Septicemia, 1.1% crushing injury or other internal injury, 1.1% fractured lower limb.

The total number of of hospitalizations of 9,500 is the highest number since numbers were recorded in 1993.  And the number have been steadily increasing over that time — however, much of that is due to an increase in population — as the number of hospitalizations per 100,000 people has been pretty consistently between 2.7 and 3.0 over the past 13 years (with a peak of 3.4 in 1995).  This also doesn’t take into account the significant increase in pet ownership over the past 2 decades.

Children 5-9 were most likely to visit an emergency department, followed by children under 5 and children 10-14.

Hospitalizations were most common among older adults 65-84, 85+, followed by children under 5 and children 5-9. This makes sense as the older groups and the younger groups would be more vulnerable.

Not a lot in this study is truly earthshattering. I think most who follow this blog or the work of the NCRC will find these numbers consistent with what they already know.

I think of intrest is how the media has decided to cover this news — which only wants to focus on the increase in total dog bite cases (without context from the  increase in dogs or people):

Los Angeles Times – Man’s Best Friend?  Severe dog bite injuries have increased.

Health Leaders Media – Hospital Admissions, ED Visits for Dog Bites Surge

USA Today – Dog Bites man: Hospitalizations rise 86%

And all of the other reports to date have had similar headlines. So while they could have focused on the bites per capita remaining pretty consistent, or that dogs remain infinitely safer than almost anything else humans come in contact with (including other humans). But the dramatic fear mongering is the lead so far in all cases.

Which then leads me to our ‘friend’ Merritt Clifton’s numbers. Clifton has what he believes to be a detailed dog bite ‘study’ by breed. Clifton’s study covers dog attacks over the past 27 years – and includes 2,695 dog bites – so roughly 100 attacks per year. One hundred attacks per year represents 1% of the total hospitalizations from dog bites each year and .03% of all emergency department visits each year.

Because Clifton relies only on media reports for his ‘study’, it is not only not complete, it’s not a representative sample — because it is subject to media bias — which has shown that it would rather focus on the dramatic and fear mongering.  And Clifton buys into it hook, line and sinker.

Public officials need to focus on actual data when making policy decisions.  By doing so, they can make an actual impact on the number of hopsitalizations from dog bites vs paying lip service to it. And the data continues to show that dogs do not represent a major risk in most communities — and that the majority of the risk involves young children.  That risk can be minimized through educating parents on how to introduce dogs to young children and to never leave their children alone with dogs unsupervised. But making decisions based on actual data, and not dramatized fear-mongering is the only way to make positive steps.

Read more about this : KC DOG BLOG

New Dog Bite Study from HCUP (and some thoughts on the media coverage of it)

Dog Attack Statistics & Merrit Clifton


Scientific Studies

Some food for thought before we delve into this complicated subject, stated elegantly by an expert on dog attack statistics:

There are many studies and data related to dog bites and dog attacks. However, dog attacks on humans occur in the course of complex interactions between two sentient beings and occur in the most uncontrolled and unscientific settings, involving dozens of variables and circumstances which cannot be measured accurately.

For these reasons, there is no “science” behind any of the studies conducted on cases of dog attacks.—Karen Delise (NCRC website, Dog Bite Statistics: Science or Junk Science?)               Wrong numbers not statistics

Dog Attack Statistics: A Primer

by J. Thomas

“There are three kinds of lies: lies, damned lies, and statistics.”—Benjamin Disraeli

Hur man ljuger med statistik

Hur man ljuger med statistik

Journalists who wish to use dog bite statistics in their articles must be familiar with proper interpretation of those statistics and must also have a fundamental understanding of the flaws that are inherent in the most popular dog attack studies available today. Unawareness of these flaws almost certainly guarantees misinterpretation of the numbers. Many journalists have already fallen into the traps presented by these studies, either by drawing their own incorrect conclusions or by perpetuating another journalist’s mistakes.

Where do the numbers come from?

There is no uniform dog bite reporting procedure, nor is there a national agency charged with collecting such data. Dog bite data is collected and reported haphazardly. Animal control departments, hospitals, law enforcement agencies, and state health agencies may all collect different types of data, or none at all.

For example, when this author contacted Jim Schuermann, Staff Epidemiologist (Zoonotic and Vectorborne Diseases) of the Infectious Disease Epidemiology and Surveillance Group of the Texas Department of State Health Services, in March 2005 to inquire why the state of Texas no longer tracked dog bite statistics, he replied:

I’m sorry to report that this program has been discontinued. There was never a legislative mandate which required animal control agencies to submit reports on Severe Animal Bites. Although the Zoonosis Control Division highly encouraged all animal control agencies to voluntarily submit these reports, we would receive only 500 to 600 reports a year, and none of the major metropolitan areas (Amarillo, Brownsville, Dallas, El Paso, Fort Worth, Houston, Laredo, Lubbock, or San Antonio) participated. As I’m sure you can imagine, without data from these cities the information we did manage to collect was severely limited in scope. We completed a program review and realized that the information collected could not be proven to be scientifically representative of the entire state and that analysis of the small data set we did collect did not reliably reflect statewide trends.

Because fatal dog attacks are so rare, they are slightly easier to track, and the CDC attempted one major study using fatal dog attack statistics (see below for analysis of the study). However, because fatal attacks represent an infinitely small fraction of all attacks, they cannot be considered representative of all dog attacks.

Several studies have attempted to gather dog bite information from news articles and other news media; in fact, Merritt Clifton’s often-referenced dog attack “study” relies entirely on news media. This is a particularly unreliable source of information about dog attacks, as shall be explained next.

First, not all dog attacks are covered by the media, and it is unclear what criteria is being used by the news media to decide whether or not to report a particular attack. If all dog bites were reported, approximately 915 dog bites would be featured in the news every day. To date, no one is tracking all of these dog bites.

And second, the news media frequently misidentifies breeds and types of dogs. Breed identification is next to impossible, especially in the case of mixed breed dogs (the majority of dogs in the U.S.). It often consists of a wild guess based on appearance, not DNA testing or any truly scientific method of identification. Journalists may record a dog’s breed based on statements from a victim, a neighbor, an animal control officer, a police officer, or a dog owner—none of whom may be experienced with breed identification. Journalists may also make a wild guess based on their own visual assessment of the dog. News media also tends to identify dogs as “pit bulls” even when they are not pit bulls. Corrections, if they are made, are usually obscure. Thus, breed-specific data from studies that rely on media sources to identify breeds must be considered non-scientific and unreliable.

Risk Assessment and the Population Problem

One of the most common and enduring myths surrounding the oft-abused CDC report on fatal dog attacks (see below) is that it somehow demonstrates that certain breeds of dogs are “more likely” to attack or kill than other breeds.

The CDC has made it clear, both in the preface and the conclusion of their study, as well as on their website below the link to the study, that the study’s statistics cannot be interpreted in that manner.

In order to determine whether a breed of dog is “riskier” than another breed, a standard risk calculation must be performed. The easiest way to understand this calculation is through an example.

If you record one bite by a green dog and ten bites by purple dogs, which is more likely to bite—a green dog or a purple dog? If you look at the numbers alone, you might think that purple dogs are more dangerous than green dogs, because there are more bites by purple dogs.

However, it turns out that there are five green dogs total, one of which bit. And there are one hundred purple dogs total, ten of which bit. Now which type of dog is more likely to bite? Based on the data, one out of five green dogs have bitten, or 20%, while only one out of ten purple dogs have bitten, or 10%.

Once we know what the total population of green and purple dogs is, we are able to calculate risk.

And as the CDC has determined, it is not possible to accurately provide total population data for all breeds or types of dogs. Additionally, there are a number of complicating factors, including how to categorize mixed breed dogs.

And to add to the difficulty, while risk assessment might work if all dogs were genetically identical and were raised and kept in identical environments, this does not reflect reality. Individual dogs have widely varying temperaments and are raised and trained by different owners in different environments, so there are a number of factors beside breed that play into whether a dog is likely to bite or not. In fact, there are a handful of environmental factors (such as the way the dog is kept) that are far more predictive of aggressive behavior than a dog’s breed or type. (Delise, 2002, 2007)

Correlation Versus Causation

Another logical fallacy that has been made when looking at dog bite statistics is the assumption that correlation equals causation: that is, when events are shown to be related, it is because one event causes the other.

For instance, it has been shown that senior citizens are more likely to vote than middle-aged individuals. There is a correlation between age and voting record, but it would be a fallacy to assume that old age somehow causes people to vote. Rather, other factors—such as how much time an individual can devote to participating in the election process, or how concerned a voter is about the issues to be voted on—must be considered. It is not necessarily the case that older people are somehow genetically driven to vote, but that they are mostly retired (giving them time to engage in voting activities) and also have concerns about health care and retirement benefits (common election issues).

Similarly, apparent correlations between dog breeds and numbers of fatal attacks can not be interpreted as proof that the dog’s breed is the reason why the dog attacks. Dog behavior, particularly aggression, is extremely complicated and involves a number of environmental and situational factors. Failure to recognize and analyze all of these factors results in misinterpretation and misapplication of statistics, with potentially dangerous results (such as the mythology of the dangerous/safe breed dichotomy).


A Closer Look At The Popular Studies

by Jackie Fitzgerald

Many studies have attempted to analyze the frequency and contributing factors of dog bites. Unfortunately, these studies are biased and use inaccurate counts of dog bites. There are numerous factors in a dog attack, many of which are not even considered in the major studies.

As dog attack expert Karen Delise says:

All dog bites/attacks are situational. Dogs bite in reaction to certain threats or stimuli—statistics about dog attacks purport to represent “canine aggression” however [they] do not take into account ANY of the situations under which a bite occurred. (E-mail interview with Delise, 4/22/08)

Centers for Disease Control and Prevention
Breeds of dogs involved in fatal human attacks in the United States between 1979 and 1998

This is perhaps the most misused and misunderstood dog bite report. Politicians and the media often quote this report inaccurately.

The main flaw in the CDC study is that it attempts to characterize dog attacks by breed, while ignoring all other possible factors.

Media as a source of data

The CDC study uses media accounts in their findings. The media is known to misreport and skew articles on dog attacks and misidentify breeds (see Difficulty of Breed Identification).

Missing data

The report also admits that it does not cover twenty-eight percent of fatal dog attacks. It is not clear what the study results would have been if all fatal dog attacks were included.

Miscategorization and misidentification

In the study, on the chart showing the number of dog bite-related deaths, the CDC has divided the attacks into sections titled Purebred and Crossbred. The CDC has listed Pit Bull-type and Husky-type under both the Purebred and Crossbred divisions. A “type” is not a breed.

Pit Bull-types are often categorized as dogs with short fur and a boxy head. There are over twenty breeds of dogs that fit this description, including the American Bulldog, Boxer, Olde English Bulldogge, Alapaha Blue Blood Bulldog, American Staffordshire Terrier, Bull Terrier, Bull Mastiff, American Pit Bull Terrier, Dogo Argentino, Tosa Inu, Staffordshire Bull Terrier, Dogue de Bordeaux, Fila Brasileiro, Presa Canario, Catahoula Leopard Dog, Cane Corso, Black Mouth Cur, and the Shar Pei.

Husky-types are often identified as medium sized dogs with long fur. This is extremely vague. Dogs that meet this description include the Akita Inu, Shiba Inu, Alaskan Malamute, Samoyed, Elkhound, Hokkaido Inu, Laika, Siberian Husky, Chow Chow, Alaskan Husky, and the Greenland Dog.

It is inaccurate to list all such breeds under one title; such groupings distort the study’s findings. Yet few people could recognize all these breeds correctly.

The CDC study uses inconclusive sources, fails to account for breed misidentification, and erroneously groups breeds.

Study conclusion

Despite the study’s flaws, the study authors conclude that breed-specific legislation is inefficient; BSL fails to recognize that any dog of any breed can exhibit aggressive behaviors.

Merritt Clifton
Dog Attack Deaths and Maimings, U.S. and Canada, 1982 through 2007 (updated yearly)

Merritt Clifton’s study is a medley of newspaper articles that present a very biased and inaccurate overview of dog bites. It is more of an incomplete tally of severe bites than a study.

Media as only source of data

Clifton’s only source for his findings is the media, and he focuses on cases that required “extensive hospitalization.” This term is never defined in his article. It might mean stitches, or it might mean amputation.

Missing data

In the beginning of the study, Clifton states that attacks by police dogs, guard dogs, dogs trained to fight, and dogs whose breed may be uncertain are excluded. Therefore, it is reasonable to assume a good number of attacks are not included. This might leave the reader with the assumption that Clifton has included all other dog attacks.

The CDC reports in their Morbidity and Mortality Weekly Report that of the “333,700 patients treated for dog bites in emergency departments in 1994, approximately 6,000 were hospitalized.” (July 4, 2003 article at http://www.cdc.gov/mmwr/preview/mmwrhtml/mm5226a1.htm)

However, Clifton lists only 2,363 bites total—and that is over the 25 years that he has tallied media reports of attacks.

If approximately 6,000 people require hospitalization each year because of a dog attack, then over 25 years, there would have been 150,000 people hospitalized. Yet Clifton has apparently only found media reports for 1.6% of all these attacks.

Clifton’s report therefore implies that the remaining 98.4% of bites that required “extensive hospitalization” according to the CDC were by non-identifiable types of dogs or police, guard, or fighting animals. This is highly unlikely. Clifton’s data is so incomplete as to make it virtually useless for analyzing patterns related to severe dog attacks.

Miscategorization and misidentification

On Clifton’s list of all dog attacks and the dogs’ breed, he makes several mistakes.

He lists the Australian Blue Heeler, the Australian Cattle Dog, the Blue Heeler, and the Queensland Heeler as separate breeds. These are all different names for the same breed. Listing these attacks under separate breed names skewed the results of the study.

It should be noted that Clifton does not attempt to divide pit bull attacks into separate breed names. If he were to do so, it is not clear what his study results would show; “pit bull” is a generic term for at least three different breeds of dogs, and dozens of other breeds are often lumped into the “pit bull” category based on their similar appearance.

There are also 33 attacks that were supposedly done by “Bull Mastiff (Presa Canario).” Bull Mastiffs and Presa Canarios are distinctly different breeds, and if there is question about which breed the dog is, this attack should not be listed as a “clearly identified breed.”

The report also attempts to identify the predominant breed in dogs. Clifton gives no reason as to why he listed an attack as being done by an Akita/Chow mix instead of a Chow/Akita mix. How did he determine that Beagle was the predominant breed in the attack done by a Beagle/German Shepherd Dog?

Clifton makes several spelling mistakes throughout his report. Misidentified breeds listed as a “Chox mix,” “Dauschund,” “Doge De Bordeaux,” “Fila Brasiero,” “Buff Mastiff,” “Great Pyranees,” and “Weimaeaner” compromise Clifton’s credibility.

Inability to determine risk scientifically

In Clifton’s analysis, he attempts to evaluate dog behavior based on breed, bite frequency, and “degree of relative risk.”

Yet Clifton has shown numerous times in his report that he cannot identify a breed properly, or even spell breed names correctly.

Both bite frequency and degree of relative risk are impossible to calculate. No one knows how often breeds bite since hundreds of bites go unreported. And to attempt to determine a “degree of relative risk,” Clifton would have to know every factor that contributed to every dog bite.

Even the CDC concluded at the end of their own flawed study (see above) that there is no way to determine relative risk:

There is currently no accurate way to identify the number of dogs of a particular breed, and consequently no measure to determine which breeds are more likely to bite or kill.

Merritt Clifton apparently does not understand the many factors that go into a reliable calculation of relative risk, nor does he wish to acknowledge that trained researchers realize that many, if not most, of those factors can never be known or calculated.

Misapplied and misinterpreted data

Clifton’s analysis section is full of faults and absurd assumptions.

Of the breeds most often involved in incidents of sufficient severity to be listed, pit bull terriers are noteworthy for attacking adults almost as frequently as children. This is a very rare pattern . . . Pit bulls seem to differ behaviorally from other dogs in having far less inhibition about attacking people who are larger than they are.

As discussed, Clifton has tallied less than two percent of all severe dog attacks. He clearly has no idea how frequently pit bulls—or any other type of dog, for that matter—bite.

Furthermore, without knowing all bite factors, including the dog’s health, condition, sexual state, training, environment, and the behavior of the victim, there is no way Clifton could possibly conceive any possible pattern or difference as to who pit bulls attack.

Since Clifton is tallying media articles, his conclusion seems to be more telling of media coverage of dog bites. If one was to assume that the media is more likely to publish a pit bull attack than an attack by another type of dog, and more likely to publish an attack on a child than an attack on an adult, it stands to reason that while media-reported pit bull attacks include both adults and children, media reports about other types of dogs’ attacks may only be considered newsworthy when a child is involved. Thus, it may appear that pit bulls are overrepresented in attacks on adults.

Misunderstanding of dog behavior and ignorance about breed standards

They [pit bulls] are also notorious for attacking seemingly without warning, a tendency exacerbated by the custom of docking pit bulls’ tails so that warning signals are not easily recognized. Thus the adult victim of a pit bull attack may have had little or no opportunity to read the warning signals that would avert an attack from any other dog.

All dogs exhibit warning signs. Pit bull expert Diane Jessup, a retired animal control officer and police dog trainer, stated in her book The Working Pit Bull, “all Pit Bulls do give some warning that they are going to attack.”

Studies have indicated that, generally, people do not understand dog body language. A person may not recognize that a dog standing very still, legs apart, tail waving slowly, is indicating an impending attack. When one cannot identify all possible threat behaviors, it might appear that a dog is attacking without warning. Clifton provides no evidence to show that victims are oblivious to impending attacks by pit bulls at a greater rate than impending attacks by other dogs.

Clifton’s statement that pit bulls’ tails are customarily docked demonstrates his lack of familiarity with the breed-type. A list of traditionally docked breeds can be found on the Council of Docked Breeds website (http://www.cdb.org/list.htm). None of the pit bull breeds, to include the American Pit Bull Terrier, the American Staffordshire Terrier, and the Staffordshire Bull Terrer, can be found on this list. Nor can any of the breeds that are occasionally mistaken to be “pit bulls,” such as the American Bulldog, Bull Mastiff, and Bull Terrier. Tail docking has never been common or customary with any of the pit bull types. Docking the tail of an American Pit Bull Terrier, American Staffordshire Terrier or Staffordshire Bull Terrier means immediate disqualification from the show ring.

To substantiate his assertions that 1) pit bulls customarily have their tails docked, and 2) tail docking results in an inability for people to read canine body language, Clifton would need to provide evidence that a disproportionate number of pit bulls or attacking dogs have had their tails docked, and further, that a dog’s tail is the primary predictor of an impending attack. He provides no such evidence.

There are over 50 different breeds of dogs, including the Cocker Spaniel, Airedale Terrier, German pointer, Jack Russell Terrier, Poodle, and Corgi, whose tails are traditionally docked. (Council of Docked Breeds) If tail docking inhibits the communication of impending aggression, why are tail-less breeds not disproportionately represented in any list of severe and fatal attacks?

Excuses for some breeds’ behavior

Rottweilers . . . seem to show up disproportionately often in the mauling, killing, and maiming statistics simply because they are both quite popular and very powerful . . .

Clifton excuses Rottweilers’ attacks due to the fact that they are both popular and powerful. Yet pit bulls, who are also popular and strong, are not given this same excuse.

In the German shepherd mauling, killing, and maiming cases I have recorded, there have almost always been circumstances of duress: the dog was deranged from being kept alone on a chain for prolonged periods without human contract, was starving, was otherwise severely abused, was protecting puppies, or was part of a pack including other dangerous dogs. None of the German shepherd attacks have involved predatory behavior on the part of an otherwise healthy dog. [sic]

Here Clifton excuses German Shepherd attacks due to outside factors. This implies that no other type of dog in his study attacked because it was left neglected, abused, chained or left untrained and unsocialized. Yet he offers no proof to substantiate the idea that all other cases he recorded involved trained, socialized, beloved family pets.

[I]t is sheer foolishness to encourage people to regard pit bull terriers and Rottweilers as just dogs like any other, no matter how much they may behave like other dogs under ordinary circumstances.

Clifton implies that pit bulls and Rottweilers no longer behave like dogs under extra-ordinary circumstances. What those extra-ordinary circumstances are is unstated, and how pit bulls and Rottweilers suddenly become behaviorally different under those circumstances is not demonstrated in the report.

To imply that pit bulls and Rottweilers are not to be regarded as dogs even though they act like ordinary canines is absurd. Clifton’s agenda is quite clear—he badly wishes to portray pit bulls and Rottweilers as somehow unique—but his “study” is so flawed that he cannot prove any of his sweeping generalizations.

Temperament is not the issue, nor is it even relevant. What is relevant is actuarial risk.

Here Clifton returns to the idea that, somehow, we can calculate the “riskiness” or “relative danger” of particular breeds or types of dogs. As demonstrated earlier in this article, it is not possible to do this.

Furthermore, it is totally bizarre to say that temperament is not an issue. Temperament plays a huge part in dog attacks, as any canine behaviorist or dog bite researcher would agree. A very large dog may be able to do a lot of damage if it bites someone, but if the dog is extremely placid by nature (temperament), there’s very little danger to the public. On the contrary, a smaller dog may do less damage if it attacks, but if it is extremely aggressive, it could maul or kill someone. To suggest that temperament isn’t even relevant is ridiculous.

If almost any other dog has a bad moment, someone may get bitten, but will not be maimed for life or killed, and the actuarial risk is accordingly reasonable. If a pit bull terrier or a Rottweiler has a bad moment, often someone is maimed or killed—and that has now created off-the-chart actuarial risk, for which the dogs as well as their victims are paying the price.

Clifton’s own “study” disproves his assertions. His own tally of severe and fatal dog attacks includes over 50 different types and breeds of dogs. It seems clear that dogs of all types can have “bad moments” that result in severe injury.

Study conclusion

Clifton concludes in his article that he “[does] not know how an effective, fair, enforceable, humane dangerous dog law could be constructed.” He goes on to propose breed-specific legislation as the solution to dangerous dogs, yet provides no scientific evidence that BSL actually works.

Jaclyn Barnes
Ownership of High-Risk (“Vicious”) Dogs as a Marker for Deviant Behaviors: Implications for Risk Assessment

Jaclyn Barnes’s study is an attempt to find parallels between choice of dog breed and criminal activity. The study attempts to help law enforcement identify “risk factors” that would lead a person to cause harm to either themselves or others by dog breed.

The study used 355 owners of “licensed or cited dogs that represented high or low-risk breeds.” Some of the owners had a “criminal background,” which included minor traffic citations.

Barnes used the Ohio Revised Code definition for “vicious dog” to classify high-risk dogs for the purposes of the study. However, Ohio considers all pit bulls to be prima facie vicious dogs. For this reason, all pit bulls were automatically placed into the “high-risk” category regardless of the individual dogs’ behavior.

[S]ome breeds, namely Pit Bulls, may qualify as “vicious dogs” simply by reputation, not because a specific dog has behaved in a harmful manner.

The study therefore defines a “high-risk” dog as a dog that without provocation has killed or seriously injured a person, killed another dog, or is a pit bull.

Potential for skewed population due to breed misidentification

The study author does not explain how breeds are identified, but the reader supposes that the breed is taken off either license or citation paperwork. This means that, in the case of a license, the owner decides what a dog’s breed is. In the case of a citation, an animal control officer probably decides what a dog’s breed is.

This naturally leads to a serious question about identification accuracy, especially since most dogs are not purebred. For instance, animal control officers may be inclined to over-identify troublesome dogs as “pit bulls” because the category is broad and vaguely defined, and because Ohio’s BSL gives animal control more tools to deal with problematic “pit bulls” than with other types of problematic dogs, thus encouraging them to declare dogs “pit bulls.”

Barnes also observes that “some owners license a HR [high risk] dog such as a Pit Bull as another breed, such as Boxer” to avoid the automatic designation of “vicious” that Ohio places on pit bulls. Obviously, this suggests that Barnes’s population may be skewed due to the effects of BSL; some dog owners are intentionally misidentifying their dog’s breed, and Barnes has no ability to correct for this problem. This means that data for the other breeds tallied by Barnes may actually have been data for pit bull mixes that were intentionally recorded by the owners as a different breed.

Barnes also includes two “breeds” that aren’t recognized by any reputable kennel club—the “Ahra” and the “Terripoo.” It is not clear what an Ahra is, but Terripoo might be a mix of poodle and terrier, so the latter, at least, should have been included as a “mixed breed.”

Concerns about population selection

Furthermore, examination of the base population studied by Barnes raises some serious concerns. Barnes collected the study population by choosing from citations issued by the Cincinnati SPCA and by choosing from licenses issued by Hamilton County in Ohio.

Presumably these choices were random, yet a look at the breed tally raises eyebrows immediately. Only one Labrador Retriever is included. It is hard to understand how random selection of 355 dogs would only produce a single Labrador Retriever. Similarly, only eight mixed breeds are listed. By contrast, 153 Pit Bulls were included in the 355-dog total.

It is unclear how supposedly random selection produced such a bizarre population makeup. Barnes does not explain why this occurs.

Breed bias

The study also shows apparent breed bias. As mentioned previously, there is one Labrador Retriever included, under “high-risk cited,” and it has a notation next to the listing. The note declares that the dog was only listed because it attacked and killed another dog.

What was it about this attack that required a notation? Dogs that kill other dogs are already included as “high-risk” as mentioned in the study. Was it the condition of the attack that prompted Barnes to include the notation? Or was it the fact that no one expects a Labrador to be capable of attacking?

Conclusion

Despite so many serious issues with Barnes’s study setup and population selection, Barnes goes on to conclude that there is a correlation between ownership of a “high-risk” dog and criminal convictions. She correctly cautions that this cannot be translated into a cause-and-effect relationship.

It is the opinion of this author that the mere fact that the study was performed in an area with BSL immediately brings about narrow results that cannot be applied to the rest of the U.S. Had this study been done in a place with no BSL, this author feels that the results would have been distinctly different.


Sources and Resources

Barnes, Jaclyn. “Ownership of High-Risk (“Vicious”) Dogs as a Marker for Deviant Behaviors: Implications for Risk Assessment.” Journal of Interpersonal Violence 2006. http://jiv.sagepub.com/content/21/12/1616.abstract

Bradley, Janis. Dogs Bite: But Balloons and Slippers Are More Dangerous. James & Kenneth Publishers, 2005.

Bradley, Janis. “Dog bites: Problems and solutions.” Animals and Society Institute, 2006. http://nationalcanineresearchcouncil.com/wp-content/uploads/2008/10/policy-paper-janis-bradley1.pdf

Centers for Disease Control and Prevention. “Breeds of dogs involved in fatal human attacks in the United States between 1979 and 1998.”  It does not identify specific breeds that are most likely to bite or kill, and thus is not appropriate for policy-making decisions related to the topic. Each year, 4.7 million Americans are bitten by dogs. These bites result in approximately 16 fatalities; about 0.0002 percent of the total number of people bitten. These relatively few fatalities offer the only available information about breeds involved in dog bites. There is currently no accurate way to identify the number of dogs of a particular breed, and consequently no measure to determine which breeds are more likely to bite or kill : http://www.cdc.gov/HomeandRecreationalSafety/images/dogbreeds-a.pdf

Centers for Disease Control and Prevention (CDC) Dog Bite: Fact Sheet

Clifton, Merritt. “Dog Attack Deaths and Maimings, U.S. and Canada, 1982 through 2007.” Self published.

Delise, Karen. Fatal Dog Attacks: The Facts Behind the Statistics. Anubis Press, 2002.

Delise, Karen. The Pit Bull Placebo: The Media, Myths, and Politics of Canine Aggression. Anubis Press, 2007.

The Pit Bull Placebo: The Media, Myths and Politics of Canine Aggression

National Canine Research Council. http://nationalcanineresearchcouncil.com/

Statistics Help For Journalists. http://www.robertniles.com/stats/

Mer information i ämnet här: http://stopbsl.com/fortherecord/scientific-studies/

%d bloggare gillar detta: